Blombuketten var såklart dagens höjdpunkt, men innan dess åkte jag och pappa för att fika med farmor, och jag skulle äta mellis där. Det är alltid så mysigt med farmor, och extra mysigt är det när vädret är så pass bra som det var idag. Visst blir man lite gladare när det är sol?

Hursomhelst så åkte vi till hagaparken där vi hittade ett café som även sålde glass. Jag kände mig inte mogen nog att ta ett bakverk eller en dricka eller så, så mitt mellis fick bli en glass. Jag vet inte vad det är, men det är något med glass som gör det lite lättare att äta än typ en bulle. Solero Exotic och cola light fick bli dagens eftermiddagsmellis. Det gick lite sådär, tyvärr. Kände ångesten komma, och något i mig skrek på mig att jag inte fick äta hela glassen. Men det gjorde jag. Mättnaden efteråt blev inte rolig, men jag bet ihop för farmors skull. Tur att jag hade solglasögon, måste jag bara säga. De kan dölja det mesta.

Men trots känslorna vid melliset så var det jättekul att få träffa min söta lilla farmor igen, som för övrigt tog en kärleksmums/mockaruta till kaffet sitt. Min pappa var också med och han tog en chokladboll. Åh, chokladbollar. Det ska jag ta och baka en vacker dag.

2. What does recovery mean to YOU?

Att bli frisk betyder för mig att kunna äta vad jag vill, när jag vill utan tvångstankar, ångest, panikattacker och ständigt gråt. Att kunna ta så mycket smör på mackan som jag vill ha, och inte som anorexin säger åt mig. Att kunna äta utan att någon ser på och tvingar mig. Att kunna njuta av mat igen, utan att tänka på det 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Att äta regelbundet, och frivilligt. Att sluta se maten som siffror och istället se den som den gåva den faktiskt är.

Idag när jag kom hem stod det en påse på bordet. I påsen låg en blombukett, och ett kort. På kortet stod mitt namn, så jag förstod att det var till mig. Inuti kortet stod namnen på varenda en i min klass och våra två kontaktlärare. Jag brast ut i tårar, hållandes buketten i ena handen och kortet i den andra, och grät i typ en halvtimme. Det var den absolut finaste och bästa present jag fått i hela mitt liv, och jag blev så otroligt rörd och lycklig. Jag har nu någonting att kämpa för och se fram emot - att få återgå till min klass, och vara en del av den bästa klassen i världen. Jag har aldrig känt mig så hemma eller så rätt bland några människor förut som nu. De är fantastiska allihopa, och jag saknar dem så in i norden. Jag är den lyckligaste människan på jorden.

Det som känns bäst, dock, förutom det faktum att jag nu vet att de tänker på mig och att de faktiskt vill ha mig där, är att jag har alltid känt det som att alla andra tror att jag "fejkar", att jag plojar mig och att jag bara sitter hemma och matvägrar för att det är kul. Men om man tycker så, så skickar man ju inga blommor. Man skickar blommor till dem man vill uppmuntra, och motivera, och som man tänker på och hejar på. Det känns så fantastiskt bra att veta att de förstår, att det är djupare än lite ytligt ploj. Det känns så fantastiskt bra att veta att de finns där och vill att jag ska må bättre. Det känns så fantastiskt bra att jag går i den klass jag går i, och mitt gymnasieval har aldrig känts mer rätt.

Det sista jag vill få fram är en tanke som väcktes i mig när jag fick blommorna. Man skickar blommor till den som är sjuk. Kanske är jag inte helt frisk ändå? Kanske finns det ändå ett bättre, friskare liv om jag lyckas ta mig ur det här?

Tack, NV1A, för att ni gav mig något att kämpa, och leva, för.

Chicken nuggets från donken var min grej förut. Typ det enda jag tog när jag skulle äta på nåt hamburgeställe. Nu vet jag inte hur länge sen det var jag åt det. Men jag är långt ifrån redo än. Bara tanken på det får mig att vilja spy.

Fick en väldigt tankeväckande kommentar angående skolan, och jag vet att du har rätt. De två gånger jag hälsat på i skolan har jag knappt ens kunnat koncentrera mig på konversationer jag haft med mina kompisar där. Min hjärna är inte som den brukar, och att då försöka satsa på att läsa upp mina kunskaper till A-nivå helt på egen hand, och under sommaren dessutom, är inte alls bra och kommer antagligen inte löna sig. Men då jag inte kommer att gå om, och både nästa fysikkurs och nästa mattekurs börjar i höst, så är det så svårt att se att jag inte skulle göra klart de nuvarande kurserna innan det, då jag antagligen kommer förstå ännu mindre när de väl börjar isåfall. Men jag håller med om precis allt du säger, och att vänta vore det bästa, men jag blir så rädd. Rädd för att ligga efter, rädd för att misslyckas. Men eftersom jag har alla böckerna hemma, så ska jag kolla i dem, se hur mycket jag har kvar (är nog bara nåt kapitel i varje bok) och sen känna efter min egen kapacitet. För med det som mål, att göra proven 14-15 augusti, så har jag iallafall ett mål att kämpa för, en anledning att fortsätta äta. För ett sånt mål är nog det jag behöver mest just nu, och när motivationen sjunkit till botten. Tack för dina visa ord!

------------------------------------------------

Idag är det fredag, tror jag? Har inte koll på dagarna längre, det är som sommarlovet då jag aldrig brukar ha någon koll på det. Men för mig är det ju typ sommarlov redan, då det i stort sett är bestämt att jag bara ska titta in på några lektioner när jag har lust eller så. Skolavslutningen ska jag dock bestämt gå på, har ju köpt klänning och allt (ja, jag hade den på mig på påsk också, so what?) och efter det börjar sommarlovet officiellt. Åh, så jag längtar dit.

Idag är faktiskt inte en så dum dag. Visst, min hjärna säger åt mig att göra si och så, men jag mår faktiskt inte så otroligt dåligt som för en vecka sedan. Är det den höjda Theralendosen som talar kanske? Fast den ska inte hjälpa mot depression, så det borde det inte vara. Jag kanske helt mirakulöst bara är på bättringsvägen? (Tvi tvi tvi). Fast det är väl som läkaren sa igår, att det går upp och ner hela tiden. Hursomhelst är jag både glad och samtidigt lite rädd och nervös inför hur pass bra jag känner mig just nu. Nu gäller det bara för mig att hålla kvar i den här känslan, och om jag lyckas kanske jag tillochmed slipper inläggning. Vågar man hoppas på nåt sånt?

Jag har tänkt lite mer på inläggning. Att ligga inne över sommaren känns hemskt. Visst, det är väntetid, men jag tror inte att den är ända till oktober. Jag vet inte om vetskapen att alla jag känner är ute och solar, reser, går på grönan och har kul skulle hjälpa mig och min situation medan jag tvingas ligga inne och plugga matte hela sommaren. Jag tänker dock fortfarande gå på bedömningssamtalet, men efter det får jag se om jag inte kan slippa.

Tänk dig en dag, Charlotte, när du sätter på dig ett par shorts som faktiskt passar, och sedan går ut i solen med sandaler och solglasögon för att se lite sommrig ut. Väl ute träffar du några fina vänner som du tillsammans med åker till grönan, där ni inte bryr er om alla små p12or, utan bara har en underbar dag. Ni stannar ända tills kvällen, och innan solen gått ner går ni och köper glass. Du tar tre kulor, strössel, sås, mjukglass/grädde, rån eller vadhelst du önskar. För att du tycker det är gott. Och utan att någon förälder är med för att se på och du är tvungen. För att skölja ner glassen och svalka dig lite extra köper du en läsk. En med kalorier i sig, ingen light-variant, och du dricker den med glädje, trots att du redan ätit glass, pizza eller vad du vill. Och efteråt, går du och åker nån rolig attraktion, utan någon som helst tanke eller ångest över kalorierna i din kropp.

Nej, inte en läsk. En slush. En sån i en såndär awesome plastmugg med refill.

Jag blev också skickad till att gå och ta blodprover efter läkarbesöket. Det är helt ointressant, men det jag tänkte blogga om är att jag tyckte om det.

Jag vet inte vad det är, men det är något med att se och känna en nål stickas in i en tjock, bultande, utstående blodådra mitt i armväcket, och att sen se mitt blod som fyller upp rör efter rör som attraherar mig. Jag vet inte varför, men jag gillar det.

Så, var alltså på SCÄ för vägning idag. Bra gick det, och glad var jag när det var färdigt. Men det är fel, så fel. Det är så fel att jag blir glad, för det pekade neråt. Jag har gått ner. Och det förgyllde hela min dag. "Hur kändes det där då?" frågade han. "Jag är bara lättad" svarade jag. För lättad var precis vad jag var. Jag kände mig nämligen som världens största val, och som att lagt på mig flera kilo. Men fel hade jag. För jag väger mindre än förra veckan.

Men vad är det över det som gör mig glad? Vill jag hamna på SÖS igen? Vill jag förlora alla de få muskler jag lyckats behålla i kroppen min? Vill jag dö av en hjärtattack vid 16 års ålder? Jag vet inte vad det är, men jag vet att det är fel. För man ska inte bli glad av att man gått ner i vikt när man är underviktig. Men det känns ju lugnt, eftersom jag ändå är någorlunda bra temperatur, och min puls nästan är normal. Men det är det inte. Det är bara så fel alltihop.

Sen pratade vi länge med läkaren också. Han berättade att han tänker skicka en remiss till slutenvården, där jag sedan ska få komma på bedömningssamtal, och sen, om det känns bra för alla, så ska jag läggas in.

Läggas in.

Och även med detta besked, så är jag glad över viktnedgången. Det är sjukt. Jag är sjuk. Jag måste börja förstå det.

Jag satt just vid matbordet i tio minuter och kallade min mamma för ett flertal elaka ord, gång på gång. Jag spände blicken i henne och sa "du är en hemsk människa, och alla hatar dig, de som inte erkänner det utnyttjar dig bara" följt av en massa förolämpningar. Jag var rent ut sagt skitelak, och det gick inte att stoppa. Orden bara forsar ut, och jag försöker inte ens stänga munnen. Jag är en hemsk människa.

Men, egentligen är det mig själv jag pratar med när det händer sådär. Jag säger att nån är tjock, ful och äcklig, men det är riktat till mig. Jag är ful, tjock och äcklig. Jag är en hemsk människa. Det är mig alla hatar. Inte min mamma. Min söta, fina, underbara mamma. Min mamma som jag inte ens har mod nog att be om ursäkt till.

Vad hade hon gjort för att förtjäna denna behandling då? Jo, hon la en kommentar medan jag åt om att mina tuggor blir mindre och mindre. Den lilla meningen fick helvetet att bryta loss. Jag känner mig redan pressad och ångestfylld vid måltider, och när någon då försöker ta ifrån mig den lilla kontroll jag fortfarande har över mat, så rinner bägaren över. Tips från coachen: om ni redan bestämmer vad och när jag ska äta, ge er inte på att bestämma hur jag ska göra det. Hursomhelst är det ingen ursäkt för hur jag behandlade mamman min. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag är en hemsk människa.

1. List your stats (height/weight). What eating disorder are/have you struggled with?

Jag är 169-170 cm lång, olika från mätning till mätning. Min vikt tänker jag som sagt inte skriva på bloggen, för att inte trigga andra. Anorexia är det son gäller för mig. Att det gått så långt att jag uppfyller kriterierna för det är väldigt deprimerande när jag tänker på det. Att det gick så mycket längre efter att jag uppfyllde kriterierna är bara helt sjukt.

Nu kör vi, här kommer något för mig att blogga om. Ska vi se om jag jan fullfölja en sån här lista någon gång?

1. List your stats (height/weight). What eating disorder are/have you struggled with?

2. What does recovery mean to YOU?

3. List 10 NON physical things you like about yourself.

4. What are factors that contributed in your choice to recover?

5. What actions do you believe could be taken in the future to help prevent your child(ren) or close friends from ever developing an eating disorder?

6. What was your favorite meal before your ED? What is your favorite meal now?

7. Do you think the media contributes to the growing rate of girls developing eating disorders younger and younger?

8. Create a list of all the positive things your eating disorder has given you. (This day should be short haha.)

9. Create a list of all the negative things your eating disorder has given you.

10. Does anyone in your close family have an eating disorder? If so, do you think it had an impact on you developing one?

11. List 10 PHYSICAL features you like about yourself.

12. Post a picture of 1 thing you ate today.

13. Do you believe you can ever fully recover from an eating disorder? Explain.

14. How do your friends and family feel about your eating disorder?

15. Post a picture of you before you ever developed an eating disorder. What emotions were you feeling in this picture? Describe your picture.

16. How would you help a close friend or family member if they developed an eating disorder?

17. What does being fat TRULY mean to you?

18. Here’s a challenge. Come up with a hobby you’ve never done or haven’t done in awhile that has NOTHING to do with eating or exercising or cooking. Totally non eating disorder related. What is your hobby? Why did you chose it?

19. Has your eating disorder ever held you back from something? If so, explain.

20. I feel eating disorders have somehow been glamorized. Explain your opinion on this.

21. Who has been the biggest contributor of your recovery in your life? Explain.

22. Describe your goals for your future.

23. List 2 positive things that happened to you today.

24. Where were you in terms of your eating disorder 6 months ago? Describe how you’ve changed.

25. What are your ‘fear foods’? I CHALLENGE you to eat one today. Dare you. Do it.

26. Eating disorders often come hand in hand with social anxiety and or depression. Start 1 conversation today with someone you don’t normally speak to. How did it go?

27. Create a letter of everything you would write to your eating disorder as if it were a real life person.

28. What do you need to improve on in order to advance mentally and or physically towards recovery? Explain how you plan on actually moving forward with these goals!

29. Challenge yourself again in some way today. Whether it be being more social, eating more, eating another fear food, etc. Explain.

30. List your stats again. Did this help you at all?

Hemma från mötet med skolan nu! Det var min härliga kontaktlärare och studievägledaren som var med, och gav mig lite klarhet i hur skolan blir. Ingen sommarskola blir det! Istället ska jag plugga på egen hand på det sista i matten som jag missat, och sen göra ett kursprov på matte 2c dagarna innan höstterminen börjar. Känns ju bra! Och fysiken kan jag antingen skriva ett E-prov på nu precis innan sommarlovet, och så får jag E. Vill jag ha högre, C eller uppåt liksom, så kan jag göra detsamma som med matten. Vet inte hur mycket jag kommer orka plugga under sommaren, men å andra sidan känns det ju ovärt att nöja sig med E när man kan få högre.. What would you guys do? Engelskan var det typ nåt moment eller så som jag missat, men inget jag behöver tänka på under sommaren. Svenskan, spanskan och idrotten hade min kontaktlärare inte fått svar om än, så det vet jag ingenting om. Samhällskunskapen däremot är KLAR! Jag låg på ett svagt C, och genom att göra resterna jag missat kunde jag bara stärka mitt C, så den kursen bockade vi av! C är ett fantastiskt dåligt betyg för mig, C som i Charlotte och Charlotte betyder misslyckad. Men det går inte att göra nånting åt, och jag är bara glad att slippa tänka på iallafall ett ämne.

Plugga matte, fysik eller båda under sommaren? Vad tycker ni? Behöver lite vägledning genom mina egna tankar, för de funkar inte så bra just nu. Först måste jag ju liksom hitta "orken" att plugga, och sen måste jag ju förstå det jag läser i böckerna också, på egen hand utan föreläsningar. Hmm. Det har nämligen inte gått så bra hittills.

Tack Felicia, för din kommentar och tipset om SCÄ-skolan! Det kanske vore ett bra alternativ för mig, får höra mig för om det! Sen känns det också otroligt bra med någon som förstår. Tack för all hjälp, och stöd<3

--------------------------------------------------

Nu blir det frukost, sen samtalet jag berättade om igår. Kul värre. Dock måste jag erkänna att frukost brukar vara det lättaste målet för mig, så det är ju alltid nåt.. Nej, har egentligen ingenting mer att skriva. Nu är det tomt i hela mig igen. Adjö.

Jag har under hela den här perioden varit helt besatt av att handla mat. Jag har suttit och läst reklamblad efter reklamblad, vecka ut och vecka in. Jag har rest i timmar bara för att köpa ett litet livsmedel. Jag har spenderat timme efter timme i mataffärer. Ibland kunde jag gå in i en vanlig ICA, gå runt bland hyllorna i två-tre TIMMAR och komma ut tomhänt. Det är extremt. När jag skulle handla påsklunchen för mig själv på Willys tror jag det tog strax över fem timmar. FEM TIMMAR. Helt sjukt. Det är nog knappt ens normalt för en med ätstörningar.

Och när jag väl köpte nåt, så hamstrade jag det bara. Jag har fortfarande kvar en stor samling mat i mitt rum, som består av godis, kakor, choklad, marsipanfigurer, energidryck... Ja ni förstår. Ett paket nudlar och en påse soppa ligger också på bordet bredvid mig. En påse russin. Så galet. Varför slänger jag inte ut skiten, när det så uppenbart inte kommer ätas upp? Ett hjärta med geléhjärtan från alla hjärtans dag, liksom. Ugh.

Hursomhelst, idag sa pappa att vi skulle handla mat. Jag får inte göra det så ofta längre, och absolut inte ensam, så jag blev glad när han frågade om jag ville åka till någon annan affär än standard Coop bredvid oss typ. Väl i affären blev jag nästan som jag var förut, sprang runt länge, läste och höll på, förutom att jag nu försöker undvika att läsa innehållsförteckningar. Men så när vi stod och tittade på kyckling så hände något. Pappa sa "om vi köper det här så äter vi pommes frites till", och jag blev helt knäckt. Jag vet inte om det var just tanken på att äta pommes frites, eller tanken på att äta något överhuvudtaget och inte bara köpa det för att hamstra, men något var det som gjorde att ångesten tog över och tårarna rann ur ögonen som svett hos en gubbe på ett spinningpass. Jag bröt ihop mitt i affären, helt enkelt. Kände mig instängd och ångestfylld. Slängde tillbaka kycklingen i frysdisken och sa bestämt och gråtmild att jag inte kunde handla mer och att jag behövde gå ut. Försvinna. Bort därifrån. Sen grät jag lite till innan jag lyckades lugna ner mig en aning, och vi köpte det sista och åkte hem.

Mataffärer är min nemesis. Det är en väldigt ångestladdad situation jag försätter mig i när jag gång på gång envisas med att gå och handla. Jag klarar inte av det. Men jag klarar mig samtidigt inte utan det.

Hur är det, att vara normala? Hur är det att inte få ångest av att handla mat? Hur är det att slippa tänka på föda varenda vaken timme på dygnet?

Mest av allt letar jag svaret på en specifik fråga; varför är det just mig det är såhär för? Vad har jag gjort för fel, och varför är jag så otroligt, otroligt misslyckad?

Imorgon är en stor dag, nämligen möte med skolan på morgonen. Vi ska träffa studievägledaren (och kanske nån mer? Rektorn skulle varit med men han skulle åka bort typ) och diskutera hur det blir med skolan och så som jag har missat. Nervöst, really, för imorgon kommer domen.

En annan dom kommer också imorgon. På eftermiddagen är det nämligen läkarbesök på SCÄ. Vägning, alltså. Och det känns inte alls bra. Min mage känns stor och tjock, och som att jag gått upp en massa kilon (peppar peppar ta i trä). Jag vill inte. Men jag måste. Men det känns förjävligt, rent ut sagt.

Jag har sett att mitt bloggläsarantal har ökat sen jag började skriva om anorexian osv. Känns bra. Hej på er! Trevligt att träffas. Är ni här för anorexians skull, eller är det bara ett trevligt sammanträffande? Om ni är det, så vill jag säga till er att söka hjälp, även om ni inte är djupt inne i skiten än. Jag har själv suttit och läst anorexiabloggar sen det här började för mig, och det gjorde mig inte direkt friskare som ni kanske märkt. Anorexia är INTE något ni vill ha. Jag LOVAR er det. Det kanske låter jätteslappt att sitta hemma och bara äta hela dagarna, men så kommer ångesten också. Deppressionen. Oförmågan att äta själv. Flera dagars nervositet inför ett litet läkarbesök. Helvetet. Skiten. Ångerkänslor för att man inte tog andra bloggares råd och sökte hjälp innan det var för sent. Innan "tippvikten", som den så fint kallas.

Själv gick jag ner nästan xx kg. Kilon som jag nu är menad att få tillbaks iallafall några av dem. Och kvittot på hur det går, kommer imorgon. När jag iklädd tröja och trosor stiger upp på vågen nere i källaren på SCÄ. Usch.

Om ni däremot läser min blogg för att ni är friska, eller håller på att bli det, så undrar jag: när blir det lättare? När är varje dag inte en kamp längre? Och hur gör man för att komma dit? Alla tips och ideér godtags hjärtligt, för jag vet inte hur mycket längre jag orkar.

Lördag

Jojo och jag åkte till landet och då så gick vi till en häst och matade den, den var jättehungrig. Sen åkte vi till McDonalds. Vi åt och gick till bollhavet, sen åkte vi hem. Sen sov Jojo över en natt till.

Ingen förstår. Ingen förstår mig. Jag är ensammast i världen, men jag är inte ensam. Timme ut och timme in, ingenting blir bättre. När jag går ett steg fram ramlar jag två steg bakåt. Att försöka med något är lönlöst, och lika lönlös är jag. Att fortsätta eller att lägga av är frågan, och svaret har aldrig varit suddigare.

VAFAN SKA ALLT VARA SÅ JÄVLA SVÅRT FÖR? JAG VILL FÖR I HELVETE INTE LÄNGRE.

Var i skolan idag. Bara en lektion, men ändå. Bad pappa att få gå dit för de hade redovisning av pjäser, och dem ville jag inte missa. Kul var det. Och alla var så otroligt trevliga. Det var bra. Jag hade glömt hur härliga människor det är som går i min klass.

Efter det träffade jag Helga. Ville försöka äta mellis utan förälder, och det gick förvånansvärt bra. Jag hade ju Helga, fina bästa underbara Helga. Och solen sken, sommaren är påväg med stormsteg och musik spelades högt på medis. Jag köpte såpbubblor med Hello Kitty på. Det var mysigt. Jag var glad.

Jag är verkligen två helt olika personer ute med vänner och hemma. Hemma är jag nästan konstant som i mina "Kaos"-inlägg. Jag är sur, skriker, gråter, klagar, gråter lite mer, hatar livet och klarar knappt att gå ur sängen. Men ute, med andra än min familj, så är jag glad igen. Det känns lite läskigt, men samtidigt skönt för omväxlings skull. Att kunna vara glad, även om mina tankar fortfarande kretsar kring hemskheter.

Men nu är jag hemma igen. Solen skiner nästan starkare här, men humöret är inte på topp. Vet att det blir mat om 31 minuter, och det känns inte helt bra. Men ikväll är det Biggest loser, så då har jag något att se fram emot iallafall.

Så om någon undrat hur man kan dölja såna här problem så pass länge som jag gjort, så är det för att ingen ser hur jag är när jag är ensam. Ingen ser vad som händer bakom stängda dörrar, eller hur det ser ut i mitt huvud. Och när jag kommer ut, och gör något som avleder tankarna lite iallafall, så kan jag nästan uppträda normalt, om så bara för en timme.

Den är helvetisk, den här sjukdomen. Jag trodde inte det var sant, det här med förvrängd kroppsbild, för några månader sen. Jag tror det fortfarande. Jag måste väl se ut som jag ser mig själv, eller? Shortsen som jag hittade i min garderob som var för stora, de måste vara felmärkta, eller? De kanske bara är uttänjda, eller? För nu har jag tillochmed gått upp i vikt från mitt lägsta. Det känns jättejobbigt, och det förstörde min helg totalt. Men varför är det så? Varför blir jag inte glad? Varför blir jag istället glad över att ett par XS shorts är för stora? Varför ser jag inte mig själv som jag borde? Varför ser jag inte mig själv som sjuk? Varför känns det som att alla på SCÄ, BUP och mina föräldrar ljuger? Varför skulle de ljuga om att jag är "smal"? Varför skulle de konspirera mot mig?

Många frågor men inga svar. Jobbigt är vad det är. Det är så svårt att försöka bli frisk från något man inte känner att man har. Som att äta en glass som inte finns. Hur ska det gå till?

Lite uppåt nyheter för en gångs skull! Jag mejlade min svensklärare igår för att fråga hur nationella muntliga gick, och i svaret jag fick imorse skrev hon även "du hamnar på ett C i slutbetyg"!! Jag är inte glad över att få C, utan det faktum att jag får ett slutbetyg! Det betyder att jag kanske kan få det i andra ämnen också, vilket betyder INGEN SOMMARSKOLA!

SLUTBETYG WOO. SOMMARLOV!!

Nu är det BUP också, som säger att jag mår så pass dåligt att vanliga psykologsamtal+SCÄ-möten inte är tillräckligt.

Men jag känner mig inte sjuk. Jag känner mig bara som en som klagar på I-landsproblem trots att det finns barn som svälter (eh, asså, nu menar jag ju dem som inte gjort det självmant..) och att absolut alla runt omkring mig tror att jag fejkar och överdriver. Jag börjar nästan tro det själv, men som sagt säger BUP motsatsen. Jag är ett problembarn. Ett misslyckat fall. En nedåtgående spiral utan slut.

Och jag ser ingen som helst väg ut.

Jag skulle så gärna bara ta en paus i allt. Inte äta för mycket så att jag går upp, utan bara på en jämn nivå så jag stannar såhär (förstår att jag inte kommer bli tillåten att gå nedåt) i tre veckor. En tre veckor lång paus, så att jag får gå tillbaka till skolan sista tiden.

Långa fysiklektioner, självmordstankesframkallande (ofta det var ett ord) spanskalektioner, långdragna håltimmar och oförståeliga vikarier.. Allt det har jag minsann varit med på under året, men nu, sommaren, glädjen och lyckan av "den sista xxxx lektionen" missar jag. Missar betygen. Missar nationella. Missar den sista, härliga tiden. Den enda tid på året som jag faktiskt gillar.

Och det som stör mig mest, är att jag under all den tid jag beskrev som dålig där uppe, har varit lika "sjuk" som nu.

Då var det bara ingen som orkade bry sig.

För andra var den nog helt normal, men för mig upplevdes den som konstig. Jag drömde nämligen inte att jag åt en hel chokladkaka och fick jätteångest eller att jag var tjock och inlåst på en anläggning med massa skelettsmala tjejer. Nej, inatt drömde jag att jag, min mamma och min bror packade våra väskor och satte oss på ett plan till Disney World i Orlando. Jag var visserligen väldigt nervös eftersom det skulle innebära 14 timmar flyg (i min dröm iaf?) med okänd mat och inte min vanliga. Men det hör inte till saken. För jag var också förväntansfull, och längtade dit. Jag var också stundvis glad. Jag skulle ju få åka till Orlando!

Det som nu gör mig ledsen, dock, är inte faktumet att det var en dröm och att jag inte kommer få åka till Orlando. Nej, det som gör mig ledsen är att jag inte ens vill. Jag vill inte åka någonstans. Varför? Jo, för att det är ansträngande bara att stiga ur sängen. Tänk då hur ansträngande och jobbigt det skulle vara att resa bort.

Som jag sagt, framtiden för mig är inget annat än hopplös och krävande. Usch.

Allt jag gör just nu är att äta, sova, och dö lite inombords för var dag som går. Nästan hela dagen har jag spenderat i min säng, med både tv och lampor avstängda, persiennerna fördragna och dörren stängd. Sen har jag växlat om vart annat med att ha ögonen stängda, och att stirra in i mina deprimerande lila väggar.

Varför skulle jag dela med mig av nåt sånt så offentligt som på min blogg? Ja du, det spelar ingen roll känns det som. Varför dölja min galenhet? Varför dölja det uppenbara?

Det är svårt nu. Ni, om ni är friska, har en sida att lyssna till. Den som säger att ni kanske köper lite lördagsgodis eller tar bussen fast ni bara ska en station. Från den sidan utvecklade jag sedan en annan, anorexian, som säger åt mig att jag har varit otroligt dålig som inte varit uppe och rört på fläsket mer än jag gjort idag och som slänger glåpord och straffar mig med magont och illamående för att jag åt upp nästan hela middagen. Men, nu den senaste tiden, så har jag skaffat mig en tredje sida. Den djupa deprimerade sidan som motarbetar vanliga Charlotte som vill gå på grönan och käka sockervadd, men också anorexian som vill ut på lång, hård springtur trots regn och magont. Den sidan som inte kan förmå sig själv att göra någonting alls, förutom att ligga i sängen i hörnet och stirra in i väggen.

Just nu är den sidan starkast. Men anorexian är inte långt efter, för impulser att gå upp och röra på mig kommer hela tiden. Lilla vanliga Charlotte ser jag inte röken av just nu. Kanske har vi tappat henne på vägen.

Jag blir bara sämre och sämre. Ingenting hjälper. Det är lönlöst att ens försöka. Resurser och tid slösas bort på mig, och jag känner mig värdelösare och mer misslyckad än någonsin.

Jag känner mig tom. Ihålig. Förutom magen som känns som en jäsande bulldeg. Känslorna finns här, men tomheten har övertaget ändå, och den ser inte ut att vara påväg att bli ifylld.

Jag vill leva igen. Eller, nej, det var en lögn. Men om jag måste leva, så vill jag börja leva. Bort från det här, upp ur gropen. Men det går inte. Den är alldeles för djup.

Jag blir bara sämre och sämre. Ingenting hjälper. Det är nästan så jag längtar tillbaka till sjukhuset. Där och då mådde jag iallafall inte såhär.

Mina två mellis idag. Försöker övervinna min grädd-skräck samt banan-skräck. Drack min första espresso house frapino idag då alltså, vaniljsmak, och gott var det. Prova den! Var nämligen med mamma till gallerian efter morgonens möte, för hon hade blivit tillsagd att ta mina gamla jeans och köpa nya, alldeles för stora, till mig. Hello fatpants! Slutade dock med att jag vägrade köpa nya, nog för att man känner sig smal när tyget hänger och midjan ramlar ner, men inte fan känner man sig snygg.. Mamma tog mina jeans iallafall. Jag saknar dem redan :(

Bananakräcken försökte jag övervinna genom att äta banan och dricka smoothie, men smoothiemaskinen gick sönder och det kom glasbitar i den, så det fick bli juice istället. Lite tur var väl det, för jag var fortfarande SJUKT mätt efter frappuccinon och lunchen. Har fortfarande så otroligt ont i magen och mår så illa, inte kul. Inte roligt alls.

Sen måste jag bara tipsa er om en väldigt bra lunchrestaurang. Restaurang Ciao Ciao vid hornstull! Det var där vi åt lunch, och jag tog ricotta fyllda canneloni, åh, älskar såna med spenat och tomatsås. Mamma tog sin standard ceasar sallad, och den var tydligen god den med. Sen hade de pizzor och sånt också, äter självklart inte det just nu, men ni kan väl testa och säga hur det var? För även de såg goda ut.

Jag är lite stolt över att jag åt en liten brödbit och sallad innan, sånt som ingår på lunchrestauranger liksom. Har nämligen blivit tillsagd att göra det, och idag var första gången jag vågade. Borde tagit dryck också, men alla små steg är en vinst och vem vet, nästa gång kanske jag tillochmed beställer läsk (ehum)?

Igår hade jag en massa möten och det var inte alls en bra dag. Känslor, hemskheter, dåliga val och handlingar. Glömde ta piller också och då blir det värre. Men det var det, och mötet idag kändes bättre. Har fått ökad dos av mina piller också, så just nu är jag ganska så chill. Ligger i min säng och håller mig för magen. Fruktar vad som härnäst komma skall. För jag vet att det här bara är lugnet före stormen.

Än en gång, förlåt att jag inte hör av mig. Jag bara kan inte just nu. Men glöm mig inte, för jag har inte glömt er. Jag älskar er fortfarande, tro inget annat.

De säger att det finns en väg ur det här. De säger att det kommer bli bättre. De säger att de vill hjälpa mig, och att jag också kommer må bra igen. Jag tror inte på det för fem öre. Men varför skulle de ljuga?

Jag orkar varken kämpa mot det eller för det längre. Jag orkar inte ens tänka eller fundera. Timmarna bara går, och jag flyter med. Rätt som det är kanske jag drunknar.

Puss.

Titta vad som kom på posten idag! Ett paket innehållandes en vinst i form av nån typ brun utan sol. Woho! I needed that. Och jag behövde skryta om det nu ehehe.

Fast det bästa var nog bubbelplasten. Den slår allt.

Här är den. Rätten. Och jag vet inte hur länge sen det var jag åt en full portion av den. Kommer inte ihåg. Och inte heller pasta. Jag har verkligen inte klarat av pasta, men nu gick det. Bättre än förväntat. Jag köpte en Barilla färdigrätt, så att det var under kontrollerade former. Det är lättare då. Inget bråk om mängder, tillagning, tillsatt fett osv. Bara in i micron i 90 sek och sen var det färdigt att ätas. Och det gjorde jag. Utan bråk. Och nu, efterråt, känns det nästan lugnt.

Skolan here I come! (Tack Theralen.)

Klockan 12 smäller det. Bunkrar upp med ångestpiller och hoppas på det bästa.

Jag har gett mig fan på att bli frisk. På att bli fri. För just nu är jag olyckligare än jag någonsin varit, och inget blir bättre av att jag äter för att gå runt och inget annat. Inget blir bättre av att jag vägrar äta pasta, och har gjort ända sen inläggningen förutom en gång när jag fortfarande inte behövde äta fulla portioner. Inget blir bättre av att jag har lite ångest, när jag lika gärna kan ha mycket ångest ett litet tag och sen går det över. Jag väljer livet, och det här är inte att leva. Just nu skulle jag lika gärna kunna vara död.

Därför köper jag och äter vad jag tycker är gott. Jag är inte tillräckligt bra än för att inte kolla kalorimängder, och äta tills jag är nöjd, utan jag håller mig inom de kaloriramar mitt matschema ligger på just nu och så får jag ta det senare. Nu är det viktiga att jag tänker inte slösa mer tid på knäckebröd och fullkorn, när jag lika gärna kan äta plättar och kakor. Kroppen bryr sig inte vilka kalorier den får, man går inte upp mer av 100 kalorier kakor än av 100 kalorier knäckebröd. Men själen bryr sig. Och anorexian bryr sig. Men jag försöker lära den att den har fel. Och jag tänker inte slösa mer tid på att sitta här och vara olycklig.

Jag var nämligen i skolan igår och pratade med min klass. Så dom slipper undra. Jag insåg också hur starkt jag vill tillbaka. Och nu är det bara den här och nästa vecka kvar innan det är två halva veckor och sen lov. Så jag måste skynda mig, om jag ska hinna. Om jag ska hinna tillbaka till mitt liv innan det är för sent.

Därför åt jag i lördags en subwaykaka istället för ostmacka, skinkknäckebrödsmacka och mjölk. Igår åt jag mellisplättar från ica som jag var sugen på, istället för hela förmiddagsmelliset. Igår kväll åt jag en liten sockerkaksgrej från lidl, vaniljpudding och äpple istället för knäckebröd, mjölk och äpple. Jag åt också en vaniljpudding istället för ostmacka till maten. Idag till frukost bytte jag en fullkornsmacka med smör till en ljus macka med jordnötssmör. Till förmiddagsmellis bytte jag skinkknäckemacka och äpple mot småkakor. Jag har valt detta. Och ätit det. Haft ångest för det. Men jag vet att ångesten går över. Om jag står ut så försvinner den, någon gång iallafall. Så nu testar jag något nytt. Fuck SCÄs matachema. Jag bestämmer. Jag tar tillbaka mitt liv.

Men ont gör det. Och dåligt mår jag utav det. Jag skäms för att lägga ut bilder här på saker jag ätit, och tyckt var gott. För varför ska jag få njuta? Jag förtjänar inte mat. Jag är dålig, misslyckad. Tänk om bloggläsarna tror att jag är tjock? Som sitter här och smäller i mig en hel subwaykaka. En HEL kaka?! Usch. Charlotte, du äcklar mig.

Nej. Sluta. Tänka. Det är inte du som tvingar dig att äta, det är dom. Du gör bara det bästa av situationen.

Jag försöker utmana mig själv. Fyra saker från den förbjudna listan. Pannkakor, vitt bröd, kakor och smör. Goda saker in general. Men det går inte bra. Det är som att det inte är jag som äter, och nu mår jag sämre än någonsin.

Jag ser bara en väg ur detta helvete som dränker mig mer och mer var dag som går. Till och med varje minut känns svårare än den förra. En väg som löser alla problem. En väg som är resultatet av alla problem. En väg som gör att jag inte behöver känna såhär längre. En väg som gör att jag aldrig mer behöver känna något.

Pappa hade ju lovat att vi skulle gå till Jensens Böfhus, och today was the day. Det var väldigt trevligt, och jag åt nästan aningen normalt. Jag kände mig mycket friskare än jag sedan gjorde på middagen, och det var lite läskigt nästan. Men glädjen varade inte länge, för på vägen hem som sagt ändrades allt helt, och den mörka sidan av mig tog över. Lyckan försvann helt och det var som att den aldrig existerat. Jag kände mig ful, vidrig och värdelös och det förra blogginlägget eskalerade i en gråtattack utan dess like. Av ingen jäkla anledning alls. Och allt är fortfarande jättejobbigt. Jag är inte frisk överhuvudtaget. Jag är misslyckad, förstörd. Det är ingen idé att jag ens försöker.

Ingen glass blev det, såklart, och ingen macka heller. Allt blev för mycket och jag kunde inte ens ta en tugga. Filmen jag satt i DVDn förblev ospelad och osedd, och jag sov istället i soffan fram till duschen innan middagen.

Men lunchen, och Gallerian-besöket efteråt var så bra. Så fint. Så härligt. Och jag kände mig, för första gången på många veckor, levande.

Titta vad som väntade mig när jag kom hem idag, en vinstlott hade kommit på posten! Åh wow, 30 kronor, men det är bättre än en nitlott. Den här dagen är en bra dag.

På vägen hem köpte jag dock en glass för att äta vid melliset klockan 3. Det kändes så bra, men på den korta biten från medis hem till mig hann jag ändra mig och jag känner ångesten komma krypandes.

Fuck.

Det blir nog fullkornsmacka och mjölk idag igen för mig och min vinstlott. Synd bara att glassen nästan kostade lika mycket som jag vann på lotten, och att det var helt förgäves att jag köpte den..

Var på möte idag. Inte ett vanligt möte, eftersom mat inte var huvudpunkten. Han var ingen psykolog, han hjälper mig normalt sett med maten och så, men han hade bokat ett möte med bara mig och han, för att folk "uttryckt oro". Han tittade på mig och frågade "hur mår du?". Jag funderade ett tag. Aningen pressad av situationen och kluven i vilket svar jag skulle välja. Det jag fick ur mig var "jag vet inte".

För jag vet verkligen inte. Hur borde jag må? Hur har jag mått innan? Försöker jag aktivt må bättre? Nej, bra mår jag inte, men hur exakt jag mår har jag ingen aning om. Jag funderar fortfarande.

När vi sedan kom hem, jag och pappa, var det mellisdags och jag satte på slutet på en film vi hyrde i lördags tidpunkten till ära. Small apartments heter den, och var ganska konstig men inte för det skälet dålig. Den var bara i en egen klass. Men i slutet, den sista monologen, talade till mig. I vilken annan state of mind som helst så hade jag nog inte brytt mig om det alls, men just här och nu tog jag det verkligen till mig.

“Franklin, what are we so scared of? You only get one shot at this life. There are no do-overs. Time wasted is time lost. The past is ghost, the future a dream, there is only right now. We need to forgive each other Franklin, forgive and keep moving forward because we’re all so ridiculously imperfect. And we need to find a place we call home, a place where we know were loved and we feel safe. I see it all so clearly now, it doesn’t matter if you live in a small apartment or a big mansion on a hill, it doesn’t matter if you live in a mental institution or on some sunny beach in St Croy. It’s all in your mind, every moment of your life is what you make it. Pain, love, fear, happiness, you choose to feel each of them so choose to be happy Franklin.

Choose to be happy, because happiness is a state of mind.”

----------

Så jag är lycklig. Jag mår inte bra, mitt liv är kaos och varje dag ett helvete, men jag är lycklig. Inget ska få mig att ändra mig. Skrik, utbrott, tårar, tankar, depressioner, anorexia, ångest, helvete, det spelar ingen roll. Jag är från och med nu lycklig, because I choose to be. And I encourage you all to do the same.

Så det var väl på tiden nu! Det här är nämligen presenten jag fick av min far tidigare idag, antagligen för att han märkt på mig att jag behövt någon sysselsättning - The Sims 3 Universitetsliv. Jag var ju ganska gammal när Sims 3 släpptes, så jag hade bara grundspelet innan det här, vilket gjorde att man tröttnade. Men jag är fett taggad inför det här! Hade inte heller studentliv till 2an, så det gör det här extra kul. Åh, good old times jag har haft med Sims genom åren. Kanske blir det här min nya hobby, då jag inte ser mycket roligt i något annat nuförtiden. Det är iallafall värt ett försök, och jag har bestämt att man aldrig kan bli för gammal för The Sims.

Nu är det installerat, woop! Heido på ett tag peepz. Var inte för avundsjuka på att jag har världens bästa pappa!

Lunchens sammanbrott resulterade i att jag för första gången på väldigt länge kastade i mig maten, och det fick mig att må sämre än mycket annat. Jag mår fortfarande illa, och nu är det ändå fyra timmar sen jag åt. Slow and steady wins the race.

Resten av dagen spenderades hemma, förutom en liten tur ut med pappa som skulle på synundersökning. Ut i sommarvädret, åh så härligt. Så köpte jag en nerkyld pepsi max också för att lösa upp klumpen i magen, och oj så gott det var. När kom sommaren egentligen? Måste ha missat det mellan två av mina många sammanbrott.

Min pappa är bäst. Först har han sagt att vi ska gå till Jensens Böfhus snart, och idag köpte han en present till mig, utan att jag på något sett förtjänat det. Och glad blev jag, verkligen, även om jag inte är så bra på att visa det. Blir ni nyfikna på vad det var? Ni får hålla er till tåls. Har inte ens öppnat förpackningen än.

Till sist, fick ett brev på posten idag. Ett 200 kronor värt presentkort på HM! Fyller i massa undersökningar på internet då och då, och det lönar sig verkligen. Har nu totalt fått 300 spänn på det, tack vare lite tid som jag ändå bara skulle spenderat med att slösurfa. Worth it! Nu har jag ytterliggare en anledning att längta till när jag blir frisläppt.

Middag om en halvtimme. Ugh. Jordgubbar till kvällsmål igår, lite bättre.

Eh, ja. Inte så spännande som det låter. Är på möte. Sen ska jag antagligen direkt hem igen såvida min pappa inte mirakulöst fått för sig att låta mig slippa misären för ett tag och tar med mig på något roligt. Yeah, right. Som om det skulle hända. Man kan ju bara drömma.

Just nu sitter jag utanför och "lyssnar" på två pers samt mina föräldrar som har ett föräldrasamtal där jag inte får vara med. Det är otroligt enerverande att inte veta vad de pratar om. Vilka lögner de förmedlar och vad de säger för att konspirera mot mig ännu mer.

Jag vill inte längre.

Tänka sig, jag sitter frivilligt och LÄSER. Hur ofta har det hänt? Inte ofta kan jag säga. Men nu känns det oundvikligt.

Boken jag läser heter nämligen Mattillåtet av Gisela Van Der Ster och förklarar mycket kring det här väldigt bra. Vare sig ni har behov av det eller bara är nyfikna på hur hjärnan går, vad som händer och varför när man är i min och många andras situation, så tycker jag ni borde ge den här boken ett försök. Den får iallafall mig att känna mig lite mer normal, och lite mindre konstig.

Idag fick jag gå ut ett litet tag själv för första gången på vad som känns som en evighet. Blåsten gjorde inget. Svagheten i benen spelade ingen roll. Det kändes bra, om så bara för ett litet, litet tag. Sen kom jag tillbaks till verkligheten, och mitt välmående fick ett lika abrupt slut som fightingscenen i sista Twilight-filmen.

Jag träffade min bästa vän. Vi satt och pratade och gjorde absolut ingenting. Tittade på solen och längtade till grönan. Men det räcker, det är allt som behövs. En fin vän och något att se fram emot. Och en kväll, eller iallafall någon timme, utan krav och motgångar.

Just nu har jag ingen frihet alls, som ni antagligen förstått av tidigare inlägg. Men den 12e juni slutar jag första ring. Efter det har jag ett långt och härligt sommarlov. För jag ska inte gå om. Jag ska inte. Jag ska göra mig stark nog att få gå tillbaka till skolan innan det är försent, så att jag slipper sommarskola och ändå får gå vidare till tvåan i höst. Jag ska.

Anledningen till att jag skriver om sommaren just idag är att jag insett att det igår var den 12e maj, och alltså då exakt en månad kvar till skolavslutningen. Det betyder alltså att det idag är exakt en månad kvar till sommarlovets första dag. Och jag må vara ledig nu, men om man är sjukskriven så kan man vara hur ledig som helst utan att vara fri. Men då, den 13e juni 2013, så kommer jag att vara fri på riktigt. Det ska jag se till.

Så beach 2013, here I come! Och hur lyxigt är det inte när man istället för att banta, dra ner på sötsaker och träna, ska göra den exakta motsatsen och äta, unna sig och vara så still som möjligt för att bli redo för beach 2013? Skämt åsido, ni vill inte vara där jag är just nu. Men jag ska upp till er nivå. För den här sommaren ska bli den bästa någonsin.

--------------------------------------------------

Till Helga
Kommer du ihåg dagen vi satt på mariaberget? Vi hade köpt energidryck, antagligen inte light, och typ pim pim. Vi tog bilder på solnedgången, pratade om allt och inget, lyssnade på "vi har slutat 9an" och ritade på din sko. Det var en fin dag, och jag hoppas jag får uppleva något liknande igen. Du är så bra, tack för att du finns och har funnits för att förgylla mitt liv i snart elva år. Jag hoppas innerligt att det blir minst 100 till.

Igår hade jag namnsdag, och visserligen brukar vi väl få något på våra "stora" namnsdagar (ie. Inte mellannamn), men igår överträffade det mesta. Fick en anisktskräm från Clinique, ett biopresentkort på 200 kronor och ett gosedjur från Monki att lägga till till min samling! Åh, så fint. Tack mami och papi, och förlåt för att jag är världens största idiot just nu.

Jag är rädd. Det är ironiskt, för jag var i stort sett aldrig rädd för vad som kunde hända med mig medan jag levde på ingenting alls, jag var inte rädd trots alla skräckexempel om folk som har dött av det här och jag var inte rädd trots att jag kände mig svimfärdig, yr och svag konstant. Men nu är jag rädd. Rädd för det okända.

Men, okänt är det ju inte riktigt. Jag har ju varit där förr. I 16 år av mitt liv har jag varit frisk. Ätit exakt vad jag ville, när jag ville. Struntat i att gå till gymmet av den enkla anledningen att jag inte kände för att gå dit. Koncentrerat mig på lektionerna och deltagit i diskussioner eftersom jag kunde göra det, istället för att tänka på mat - vad jag ätit, hur, när, varför, och vad jag ska, och inte ska äta härnäst. I 16 år har jag valt mat efter vad jag var sugen på, inte slösat bort halva helgen på att ligga i sängen från när jag vaknade vid 6.30 till lunchtid för att slippa frukostdiskussioner med föräldrarna. I 16 år har jag sluppit frysa ständigt, ätit någorlunda regelbundet och kunnat gå ut och köpa godis på kvällen av ingen annan anledning än att jag haft en dålig dag och vill unna mig något. Nej, okänt är det inte. Jag vet mycket väl att jag var lycklig då. Problemet är bara att jag inte kommer ihåg hur det var. Jag kommer inte ihåg hur det var att äta kebab och njuta av det. Hur det var att äta färdigt en måltid innan den blev kall. Hur det var att ta en portion till. Hur det var att njuta av mat. Av livet. Det finns inte i min hjärna, utan minnet av detta har blivit utträngt av ständiga, hemska, jobbiga tankar på mat. Även nu tänker jag på mat hela tiden, vilket är ett tecken på att kroppen är i svält. Men jag ska ut. Jag ska slå mig loss. Jag ska tillbaka till livet jag inte kommer ihåg hur det var. Men jag är rädd.

Vem är jag, utan det här? Vad har jag för mål i livet? Vad vill jag uppnå, göra och åstadkomma? På dessa frågor är svaret just nu att jag inte har en jävla aning. Jag tycker inte att någonting är roligt längre, jag har inga intressen överhuvudtaget förutom mat, och det förstår jag själv inte är hållbart, och mina framtidsutsikter är lika med noll. När jag tänker på framtiden så är det ett blankt papper, eller ett svart hål, beroende på när jag frågar mig själv om det. Det finns ingenting där helt enkelt. Så därför har jag inte heller något att se fram emot. Just nu ser jag inte fram emot att bli frisk mer än jag längtar tillbaka till tiden innan någon märkte något av det jag höll på med. Jag är kluven, men bestämd. Hur läskigt det än är så ska jag bli frisk.

Jag ska testa iallafall. För det är som en läkare sa till mig; "du har ju lyckats en gång, så om du blir frisk, normalviktig och får upp dina värden, så kan du ju alltid gå ner igen om du inser att du trivs bättre som du är nu". Och även om det känns som att jag trivs bättre som utmärglad och mager, som min mamma och läkarna kallar det, så tror jag inte att jag gör det, egentligen. Det är slinten som slagits i huvudet som säger åt mig att gå ner ännu mer, och att jag blir lycklig då. Men när man inte kan gå ner mer, då. Vad finns det kvar då?

That's right. Ingenting. Varken fett, lycka eller liv.

Det är nog som min mamma säger, även om det för mig är väldigt svårt att förstå och ta till mig just nu; "när du vägde (insert maxvikt här), visst mådde du inte såhär då? Du mådde bättre då, eller hur?". Och det är svårt att tänka, och det är svårt att komma ihåg, men när jag var i Danmark förra sommaren med Helga och vi drack cider efter cider, åt chokladbit efter chokladbit och köpte pizza, sockervadd och läsk på Tivoli innan vi åt middag på Hard Rock Café, då tror jag att jag mådde bra. Jag tror iallafall att jag inte har mått så bra som jag gjorde då under alla de långa månaderna som jag hållit på med det här. Jag tror att jag var genuint glad vid varje tugga dom dagarna, och att jag såg fram emot nästa. Det är spekulationer, för jag kommer helt ärligt inte ihåg. Men det måste vara värt ett försök att komma till det stadiet i mitt liv igen, för annars skulle inte så många där ute kämpa den kamp jag står i just nu. För den är tuff. Den är hård. Den är skrämmande. Men den kan ta slut, och jag kan stå som segrare.

Allt jag har läst om det här, tillfrisknande och så, har sagt att det tar tid. Lång tid. År, till och med, att bli frisk. Jag tror inte på det. Jag tror inte att det måste vara så. Vet ni varför? För att jag vill ha mitt liv tillbaka, iallafall känns det som det just nu. Sen gäller det bara att orka kämpa för det. Och helt frisk kanske det tar, ja, år att bli, men friskare ska jag iallafall kämpa för att bli och det gärna snabbt, innan jag gör något jag ångrar.

Mat må smaka helvete nu, och aptiten må vara på noll. Jag må vara i krig med mig själv, och jag må låta helt galen, men det är bara att acceptera. Det är som det är, och det finns absolut ingen som kan göra något åt detta förutom jag själv. Sond är visserligen ett alternativ, men det löser bara den kroppsliga biten. Jag måste lösa resten också, och helst utan slang i näsan.

Till sist, och som avslut på mitt pepparinlägg som jag skriver nu halvt utslagen av pillerna jag inte kunde undgå att ta efter en dag som varit mycket, mycket värre än många andra, så vill jag säga det här till alla er utomstående som inte har upplevt detta monster och alla tankar det fört med sig: jag förstår det inte heller. Jag förstod inte för drygt två år sedan när jag snubblade in på en blogg tillhörande en tjej med anorexia som skrev att "jag längtar till den dagen då jag kan köpa en chokladkaka och äta den". Gör det då! tänkte jag. Är det inte så lätt? Men nej, det är det inte. Verkligen inte. Tänk er ett rum, ett grått rum med stengolv. Tänk er att ni sitter på golvet av detta rum. Tänk er att en tallrik med mat står uppdukad framför er, god mat som ni älskar och som doftar underbart. Tänk er att ni blir utsläppta ur rummet om ni äter det som finns på tallriken. Tänk er att era händer är fastkedjade i ett kors över ditt bröst, och att det är omöjligt att ta dig loss och komma åt det som finns på tallriken. Ni vill, men ni kan inte. Tills ni inser att kedjan inte är fysisk, utan psykisk. Den kan prata. Den säger åt er att maten är ond. Den lurar er och säger att cellen är bra, att den är trygg, och att ni är duktiga som inte äter av maten. Att ni har kontroll. Den säger att kontroll är bra, för om ni skulle äta av maten och bli utsläppta ur den trygga, men hemska cellen, så skulle ni önska att ni satt där igen, med händerna fastkedjade och maten kvar på tallriken. För där ute är ingenting säkert. Där ute tycker ingen om er. Där ute är ni inte bra nog. Där ute förtjänar ni inte mat. Så ni kryper tillbaka in i hörnet av två av cellens kala, kalla grå väggar och känner er trygga. För där vet ni vad som finns. Där har ni kontroll. Kaoset utanför behöver ni inte bry er om. Men så, en dag, rasar allt ihop. Väggar, tak, golv, ni själva. Och så är ni fast för vad som känns som en evighet, och ni sitter som jag och undrar om livet där utanför var så tokigt ändå.

Jag förstod det inte då, och jag förstår det inte nu. Hur det kan bli såhär. Hur det kan vara såhär. Hur det kan fortsätta såhär. Jag förstår inte varför jag inte bara häver i mig några liter mjölk om dagen, vad det är som stoppar mig och varför tanken att ens ta ett glas får mig att känna mig vidrig. Jag förstår inte vad exakt det är som gör att jag tänker exakt samma sak som tjejen hade skrivit i sin blogg, som jag för två år sedan tyckte lät helt absurt och överdrivet. Jag förstår inte heller varför jag känner mig skamsen för att skriva det där, att jag önskar jag kunde äta choklad, eller varför det får mig att känna mig misslyckad och som en hemsk människa. Jag förstår att ni inte förstår, för jag förstår det inte heller. Men jag förstår att med rätt inställning, stark vilja och otroligt stort mod, sägs det, så går det att bli frisk. För det här är inte jag, det är en sjukdom. Och det är inte starkt att hålla kvar i något sjukt. Det är modigt att stå stark utan den.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH.

J Ä V L A H E L V E T E.

JAG VILL INTE LEVA SÅHÄR.

Turns out it was the pills. Idag tog jag inga piller vid lunch, och nu är rena tanken på att äta något gott helt motbjudande. Usch. Istället ska jag trycka i mig en grov fullkornsmacka med mjölk. Det känns inte bra det heller. Jag räknar ner minuterna tills det är dags.

Allt känns så vidrigt. Jag känner mig vidrig.

Förlåt för att min blogg har blivit så deprimerande och negativ, det är bara lite svårt att vara uppåt när man hela tiden trycks ner.

Att jag inte hör av mig längre beror inte på er. Det beror inte heller på att jag inte är pratsugen. Det beror helt enkelt bara på att jag inte känner mig varken rolig eller intressant längre. Men om ni vill prata, så gör jag det gärna. Det är som sagt inte er det är fel på, det är mig. Och jag bits inte, men aningen sällskapssjuk måste jag erkänna att jag är.

Saknar er alla.

Det går verkligen upp och ner nu. Jag är som på en berg- och dalbana som nyss lämnat perrongen, och utgången är nowhere to be found. Men jag ska dit. Jag ska kliva ur vagnen, lämna attraktionen och gå till närmsta tivolikiosk och köpa popcorn, pizza eller sockervadd. Vilket än jag är sugen på, för det är det man ska basera sina matinköp på. Inte vad rösten inom en har räknat ut är "bäst", för chansen är stor att det är det sämsta valet man kan göra. Själen behöver också mat, och den gillar det som är gott. Då menar jag gott, och inte "det här vet jag är nyttigt så jag intalar mig själv att jag gillar det". Sen ska jag äta det jag köpt, slänga eventuellt skräp och fortsätta leva ut min dag på ett nöjesfält, utan varken ångest eller skam.

Idag ville jag göra min egen frukost, eftersom det var höjning på matschemat och jag trodde det skulle lugna mig. Fel. Istället fick det mig att läsa näringsinnehållet på flera varor i kylen, och min lista över förbjuden mat är nu tyvärr längre. Frukost måste jag dock få i mig, eller jag måste få i mig alla mål, men att matvägra är inget alternativ hur ledsen man än är. Då blir det inläggning nånstans igen, och det vill jag inte. Jag vill tillbaks till mitt gamla liv. Till det liv jag levde för en månad sen eller det jag levde för ett år sedan har jag ingen aning om - men verkligen inte det jag lever nu.

----------------------------------------------------

"När får jag gå till skolan?"
"Heltid den här terminen får du räkna bort, sen får vi diskutera vidare när du får komma tillbaka lite smått nästa onsdag. Du är här just nu (visar med händerna) och måste komma hit (höjer handen en bra bit). Sen får vi se."
Sommarskola, here I come.

Det ironiska är att jag ännu inte känner mig sjuk. Hur kan man bli frisk från något man inte har?

När jag mår bra, då menar jag bra som i att jag ser det som möjligt att äta en glass utan att känna mig som den värsta människan på jorden, så mår jag dåligt. Som idag, istället för det ordinerade melliset på en pucko, ett äpple och en macka med smör och pålägg, så fick jag för mig att gå ut med mamma och köpa en glass. Inte den största jag kunde hitta, såklart, och mamma lät mig inte ta den minsta, men den på bilden var båda lugna med. Och jag kände mig lugn. Vi satte oss i solen, och jag åt. Jag tänkte liksom att jag ändå måste äta, så varför inte äta en glass istället? Något som jag faktiskt ville ha? Vill inte ha mycket nuförtiden nämligen.

Men, det känns skit. Det känns skit att jag unnade mig något. Att jag åt något gott. Men framförallt känns det skit att jag inte fick ångest när jag gjorde det. Jag har ångest för att jag inte har ångest. Jag mår dåligt för att jag mår bra. Inte ens när det känns bra så känns det bra.

Jag är förstörd. Jag förtjänar inte att äta något gott. Jag förtjänar inte mat. Det värsta är att jag inte vet om det är sjukdomen som talar, eller mitt förstörda jag. Jag vet inte mycket nuförtiden, och något jag verkligen inte vet, är hur man mår bra.

Ja, hur kändes dagens lunch? Vad tror ni? Att sitta och trycka ner den största pannbiff jag sett i mitt liv, med löksky, en stor jäkla hög med kokta grönsaker samt tre potatisar medan tre vuxna människor sitter runt en, tittar och pratar om en, i tredje person, och hur svårt man har att äta, känns INTE bra. Där har du svaret pappa, och jag är förvånad att du ens behövde fråga.

--------------------------------------------------

"Utflykter, eller ärenden, får hon gå på sådana?"
"Hur menar du?"
"Ja, ett besök på videobutiken, sådana saker."
"En långsam promenad på 10 minuter är väl okej om dagen, men ju mer hon ligger på soffan desto bättre."

Jag skulle lika gärna kunna sitta inspärrad.

Idag fyller min kära lilla söta farmor åttiofem år, grattis. Jag hoppas du vet hur mycket jag älskar dig.

Som alltid hos farmor bjöds det på bakverk. Och det var på min mellistid. Det blev svårt. Det blev stelt. Det blev tårar. Att stå emot att äta en tårta som i mina ögon ser så fantastiskt god ut som alla andra äter runt en och berömmer, som sedan står framför en i många, många minuter, är inte kul. Inte roligt alls. Särskilt inte när man måste äta något. Men det fanns en fruktskål i vardagsrummet, så jag reste mig upp, lämnade bordet och hämtade ett äpple istället. Jag hoppas innerligt att farmor inte blev besviken.

Den efterlängtade farmorkramen fick jag dock flera stycken av, och trots allt annat så känner jag mig alltid lika bra i den korta stund kramen varar som när jag var fem år gammal, livet lekte, och jag fick en likadan. Enda skillnaden var att jag då, när jag var liten, var behagligt bullmätt och belåten istället för inbillat sprängfylld, skamsen och deprimerad.

Så ovanligt, va?

Har fått höjd dos från idag, dubblerad till och med, av de rosa piller jag äter, så har känt mig som en zombie hela dagen. Både lunchen och middagen skulle vara full portion från idag, och den lunch som var planerad blev ändrad utan min vetskap och middagen blev en hel timme försenad, så det bidrog inte till att något blev lättare. Jag mår så dåligt just nu. Känns som att jag ätit en hel familjs veckoranson sen imorse. Om någon där ute vet hur man kan få upp en aptit som ligger på minus sjuttiotre, säg gärna till. Jag fruktar redan morgondagens frukost, trots att den är 9 timmar och 14 minuter away.

En bild på mig kan ni få. Att le på bild kan jag göra, och jag lyckas nästan få det att se äkta ut. Den andra bilden är på dagens kvällsmål som inte gick lätt alls. Bytte och höll på så att det tillslut blev det ni ser, men det är inte bra. Det är för lite. Innerst inne vet jag det. Men det är bättre än inget. Och det känns ändå som för mycket.

Imorgon ska jag äta lunch och bli granskad medan jag gör det. Tänka sig att jag skulle bli en testkanin med samma mentala nivå som en treåring, inkapabel till att förse mig själv med nästan det enda man egentligen behöver här i livet. Tänka sig att det skulle gå såhär långt.

JAG HATAR MIG SJÄLV.
JAG HATAR MITT LIV.
JAG HATAR ALLT
OCH JAG HATAR RESTEN.

Jag drömde jag till skolan gick och stanna tills den var slut.

Och nu får jag inte ens gå ut.

En bild från innan jag blev avslöjad. När jag fortfarande kunde gå ut och röra mig fritt utan tjafs. När jag kunde göra vad jag ville. När jag kunde gå till skolan, men inte ville. Nu kan jag inte, men det är nästan så att jag vill. Då har det gått långt.

Skrev ett jättefint inlägg här som försvann så recap: middag på pig and whistle. Mamma sallad. Pappa chiliburgare och pommes frites. Jag något mittimellan, fisk och kokt potatis.

Farmor fyller år imorgon. Saknar henne. 85 blir hon. Ska dit och fira. En farmorkram skulle inte sitta fel.

One direction är i STOCKHOLM. Jag får varken gå ut eller har biljett till konserten. Men känslan av att befinna mig i samma stad som dom är mysig.

If we could only have this life for one more day. If we could only turn back time.

Igår åt jag den här glassen. Efter en ehum attack hemma vid mellistid bestämde jag mig för att det får vara slut på det här nu. Tog med mamma och modet ut, gick till gamla stan. Till Kåkbrinken, där jag som åttaåring köpt en hel kåkbrinkare (ie. tre kulor, mjukglass, sylt, rån osv) och ätit upp hela. Igår förmådde jag mig att köpa en kula. Men det var saffran, och gott var det. Hur kan jag erkänna något sådant, så öppet och publikt? Att jag gillar glass? Nej men, jag trodde jag hade bestämt att det var slut på det här, eller det hade jag, men när jag sedan föreslog att jag och mamma skulle till TGIF där jag nästan (fast nej) beställde det jag ville ha, så bröt jag ihop. Kunde inte kolla på tallriken. Det gick inte. Så vi gick. Betalade och reste oss. Och jag har aldrig känt mig så besegrad och skämts så mycket som då. Hur kul är det för min mamma att betala en middag som inte äts upp? Ungefär lika kul som allt annat är just nu.

Idag var det läkarbesök. Vägning. Viktnedgång. Mer mat. Mer vila. Mindre frihet. Mer skam. Men ändå, någonstans, lycka.

Jag planerade inte att skriva så öppet om det här på bloggen, men jag måste dela med mig. Kan inte hålla det inom mig, för där är det fullt. Men jag förstår samtidigt att det för er låter helt galet. Det hade jag också tyckt för ett år sedan. Men nu är det det enda som låter någorlunda normalt i mitt annars kaotiska liv.

------------------------------------------------------

"Frukost, vad vill du äta till frukost när vi höjer?"
"Jag vet inte..."
"Här står det nåt om risifrutti, hmm, jag har inte riktigt koll på vad de innehåller, har du det (läkaren)?"
"Nej, men det har säkert du Charlotte?"
Tystnad.
"230 kalorier."
Och jag undrar varför jag har svårt att lägga viktiga saker på minnet.

Det är nog bara jag som tjatar på min mamma att jag vill gå på restaurang trots att jag inte vill äta.
Det är nog bara jag som börjar gråta helt öppet inför alla inne på TGIF.
Det är nog bara jag som får panikångest och anklagar alla för att de konspirerar mot mig när 3/4 risifrutti inte ser ut som 3/4 i mina ögon.
Det är nog bara jag som helt plötsligt tror att jag är fri i ett ögonblick, men faller sedan tillbaka flera steg i nästa.
Det är nog bara jag som skriker åt världens bästa mamma att hon är en jävla f*tta trots att det bara är jag som gjort fel.
Det är nog bara jag som säger att jag hellre skulle dö än att äta.

Det sorgliga är att det inte bara är jag. Det finns flera som är som jag, det har jag fattat. Jag trodde bara aldrig att jag skulle bli en av dem.

Drar en alla andra i hela Stockholm och fotar blommorna i Kungsträdgården. Jag kan inte se bra ut på bild heller så ni får en anonymiserad bild på mig också.

Idag var inte en bra dag. Det såg ljust ut ett tag men det visade sig vara lugnet före, och efter, stormen.

Jag är så besviken på mig själv.

Igår när jag låg hemma och deppade över.. ja, allt, så ringde det på dörren. Mamma gick dit, öppnade, och kom tillbaka med ett paket. Jag förtjänar inte så fina vänner som jag har. Tack, Helga. Tack. Jag älskar min lilla Oki. <3

Allt ska ätas upp. Inget får lämnas. De säger att det var en 6-åringsportioner, och att jag nu bytt upp mig till 8-åringsportioner, men jag är inte så säker på det. Är det normalt att tro att alla konspirerar mot en?

...det är monstret i din hjärna."

JAG VILL INTE DET HÄR LÄNGRE.