Jag blir bara sämre och sämre. Ingenting hjälper. Det är lönlöst att ens försöka. Resurser och tid slösas bort på mig, och jag känner mig värdelösare och mer misslyckad än någonsin.

Jag känner mig tom. Ihålig. Förutom magen som känns som en jäsande bulldeg. Känslorna finns här, men tomheten har övertaget ändå, och den ser inte ut att vara påväg att bli ifylld.

Jag vill leva igen. Eller, nej, det var en lögn. Men om jag måste leva, så vill jag börja leva. Bort från det här, upp ur gropen. Men det går inte. Den är alldeles för djup.

Jag blir bara sämre och sämre. Ingenting hjälper. Det är nästan så jag längtar tillbaka till sjukhuset. Där och då mådde jag iallafall inte såhär.