Idag fyller min kära lilla söta farmor åttiofem år, grattis. Jag hoppas du vet hur mycket jag älskar dig.

Som alltid hos farmor bjöds det på bakverk. Och det var på min mellistid. Det blev svårt. Det blev stelt. Det blev tårar. Att stå emot att äta en tårta som i mina ögon ser så fantastiskt god ut som alla andra äter runt en och berömmer, som sedan står framför en i många, många minuter, är inte kul. Inte roligt alls. Särskilt inte när man måste äta något. Men det fanns en fruktskål i vardagsrummet, så jag reste mig upp, lämnade bordet och hämtade ett äpple istället. Jag hoppas innerligt att farmor inte blev besviken.

Den efterlängtade farmorkramen fick jag dock flera stycken av, och trots allt annat så känner jag mig alltid lika bra i den korta stund kramen varar som när jag var fem år gammal, livet lekte, och jag fick en likadan. Enda skillnaden var att jag då, när jag var liten, var behagligt bullmätt och belåten istället för inbillat sprängfylld, skamsen och deprimerad.