För andra var den nog helt normal, men för mig upplevdes den som konstig. Jag drömde nämligen inte att jag åt en hel chokladkaka och fick jätteångest eller att jag var tjock och inlåst på en anläggning med massa skelettsmala tjejer. Nej, inatt drömde jag att jag, min mamma och min bror packade våra väskor och satte oss på ett plan till Disney World i Orlando. Jag var visserligen väldigt nervös eftersom det skulle innebära 14 timmar flyg (i min dröm iaf?) med okänd mat och inte min vanliga. Men det hör inte till saken. För jag var också förväntansfull, och längtade dit. Jag var också stundvis glad. Jag skulle ju få åka till Orlando!

Det som nu gör mig ledsen, dock, är inte faktumet att det var en dröm och att jag inte kommer få åka till Orlando. Nej, det som gör mig ledsen är att jag inte ens vill. Jag vill inte åka någonstans. Varför? Jo, för att det är ansträngande bara att stiga ur sängen. Tänk då hur ansträngande och jobbigt det skulle vara att resa bort.

Som jag sagt, framtiden för mig är inget annat än hopplös och krävande. Usch.