Idag när jag kom hem stod det en påse på bordet. I påsen låg en blombukett, och ett kort. På kortet stod mitt namn, så jag förstod att det var till mig. Inuti kortet stod namnen på varenda en i min klass och våra två kontaktlärare. Jag brast ut i tårar, hållandes buketten i ena handen och kortet i den andra, och grät i typ en halvtimme. Det var den absolut finaste och bästa present jag fått i hela mitt liv, och jag blev så otroligt rörd och lycklig. Jag har nu någonting att kämpa för och se fram emot - att få återgå till min klass, och vara en del av den bästa klassen i världen. Jag har aldrig känt mig så hemma eller så rätt bland några människor förut som nu. De är fantastiska allihopa, och jag saknar dem så in i norden. Jag är den lyckligaste människan på jorden.

Det som känns bäst, dock, förutom det faktum att jag nu vet att de tänker på mig och att de faktiskt vill ha mig där, är att jag har alltid känt det som att alla andra tror att jag "fejkar", att jag plojar mig och att jag bara sitter hemma och matvägrar för att det är kul. Men om man tycker så, så skickar man ju inga blommor. Man skickar blommor till dem man vill uppmuntra, och motivera, och som man tänker på och hejar på. Det känns så fantastiskt bra att veta att de förstår, att det är djupare än lite ytligt ploj. Det känns så fantastiskt bra att veta att de finns där och vill att jag ska må bättre. Det känns så fantastiskt bra att jag går i den klass jag går i, och mitt gymnasieval har aldrig känts mer rätt.

Det sista jag vill få fram är en tanke som väcktes i mig när jag fick blommorna. Man skickar blommor till den som är sjuk. Kanske är jag inte helt frisk ändå? Kanske finns det ändå ett bättre, friskare liv om jag lyckas ta mig ur det här?

Tack, NV1A, för att ni gav mig något att kämpa, och leva, för.