En bild på mig från i julas (som ni kanske ser på julgranen i bakgrunden).

 

Varför slutade jag inte då? Då hade jag iallafall lite kontroll över allt och unnade mig faktiskt bland annat pizza (!!) under resan till New York över julen. Då hade kanske inte varje dag varit en kamp, och kanske hade jag varit ute ur det här vid det här laget då. Men det är försent att tänka på nu. Försent att ångra. Försent att hoppas att någon skulle märkt att något var fel på mig då och försent för att ha sökt hjälp då. Nu är det som det är, och det suger.

 

Egentligen hade jag inte tänkt skriva något inlägg nu, men jag kollade igenom gamla bilder på datorn och hittade den där. Fick mig att tänka bakåt, för framåt är helt omöjligt att blicka. Det är som att det inte finns.

 

Nu är det snart mellanmål, och det är fullt mellanmål nu. Höjs idag. Nervositeten ökar i takt med att klockan går och jag känner bara att jag inte vill. Det värsta är nästan att jag själv inte får välja. Jag får inte välja vad jag ska äta. Eller, jag har en lista, så får man välja därifrån, men tänk om jag inte vill det? Tänk om jag helt plötsligt skulle bli sugen på nyponsoppa och mandelbiskvier, och faktiskt kunde tänka mig att äta det, får jag inte det då? Har ni verkligen så lite tro om mig att ni tror att allt jag gör, är för att slippa undan det som jag annars skulle bli tvingad till? Jag har lyckats ta mig ner i den här situationen, vem säger att jag inte kan ta mig ur den också?

 

Alla runt omkring mig. Och också jag själv. Jag vill så mycket men klarar så lite. Dock tror jag definitivt inte att knäckebröd är vägen till frihet. Torrt, hårt, tråkigt knäckebröd.

 

Jag vet inte vad jag skriver.