Jag satt just vid matbordet i tio minuter och kallade min mamma för ett flertal elaka ord, gång på gång. Jag spände blicken i henne och sa "du är en hemsk människa, och alla hatar dig, de som inte erkänner det utnyttjar dig bara" följt av en massa förolämpningar. Jag var rent ut sagt skitelak, och det gick inte att stoppa. Orden bara forsar ut, och jag försöker inte ens stänga munnen. Jag är en hemsk människa.

Men, egentligen är det mig själv jag pratar med när det händer sådär. Jag säger att nån är tjock, ful och äcklig, men det är riktat till mig. Jag är ful, tjock och äcklig. Jag är en hemsk människa. Det är mig alla hatar. Inte min mamma. Min söta, fina, underbara mamma. Min mamma som jag inte ens har mod nog att be om ursäkt till.

Vad hade hon gjort för att förtjäna denna behandling då? Jo, hon la en kommentar medan jag åt om att mina tuggor blir mindre och mindre. Den lilla meningen fick helvetet att bryta loss. Jag känner mig redan pressad och ångestfylld vid måltider, och när någon då försöker ta ifrån mig den lilla kontroll jag fortfarande har över mat, så rinner bägaren över. Tips från coachen: om ni redan bestämmer vad och när jag ska äta, ge er inte på att bestämma hur jag ska göra det. Hursomhelst är det ingen ursäkt för hur jag behandlade mamman min. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; jag är en hemsk människa.