Pappa hade ju lovat att vi skulle gå till Jensens Böfhus, och today was the day. Det var väldigt trevligt, och jag åt nästan aningen normalt. Jag kände mig mycket friskare än jag sedan gjorde på middagen, och det var lite läskigt nästan. Men glädjen varade inte länge, för på vägen hem som sagt ändrades allt helt, och den mörka sidan av mig tog över. Lyckan försvann helt och det var som att den aldrig existerat. Jag kände mig ful, vidrig och värdelös och det förra blogginlägget eskalerade i en gråtattack utan dess like. Av ingen jäkla anledning alls. Och allt är fortfarande jättejobbigt. Jag är inte frisk överhuvudtaget. Jag är misslyckad, förstörd. Det är ingen idé att jag ens försöker.

Ingen glass blev det, såklart, och ingen macka heller. Allt blev för mycket och jag kunde inte ens ta en tugga. Filmen jag satt i DVDn förblev ospelad och osedd, och jag sov istället i soffan fram till duschen innan middagen.

Men lunchen, och Gallerian-besöket efteråt var så bra. Så fint. Så härligt. Och jag kände mig, för första gången på många veckor, levande.