Det går verkligen upp och ner nu. Jag är som på en berg- och dalbana som nyss lämnat perrongen, och utgången är nowhere to be found. Men jag ska dit. Jag ska kliva ur vagnen, lämna attraktionen och gå till närmsta tivolikiosk och köpa popcorn, pizza eller sockervadd. Vilket än jag är sugen på, för det är det man ska basera sina matinköp på. Inte vad rösten inom en har räknat ut är "bäst", för chansen är stor att det är det sämsta valet man kan göra. Själen behöver också mat, och den gillar det som är gott. Då menar jag gott, och inte "det här vet jag är nyttigt så jag intalar mig själv att jag gillar det". Sen ska jag äta det jag köpt, slänga eventuellt skräp och fortsätta leva ut min dag på ett nöjesfält, utan varken ångest eller skam.

Idag ville jag göra min egen frukost, eftersom det var höjning på matschemat och jag trodde det skulle lugna mig. Fel. Istället fick det mig att läsa näringsinnehållet på flera varor i kylen, och min lista över förbjuden mat är nu tyvärr längre. Frukost måste jag dock få i mig, eller jag måste få i mig alla mål, men att matvägra är inget alternativ hur ledsen man än är. Då blir det inläggning nånstans igen, och det vill jag inte. Jag vill tillbaks till mitt gamla liv. Till det liv jag levde för en månad sen eller det jag levde för ett år sedan har jag ingen aning om - men verkligen inte det jag lever nu.

----------------------------------------------------

"När får jag gå till skolan?"
"Heltid den här terminen får du räkna bort, sen får vi diskutera vidare när du får komma tillbaka lite smått nästa onsdag. Du är här just nu (visar med händerna) och måste komma hit (höjer handen en bra bit). Sen får vi se."
Sommarskola, here I come.

Det ironiska är att jag ännu inte känner mig sjuk. Hur kan man bli frisk från något man inte har?