Jag är rädd. Det är ironiskt, för jag var i stort sett aldrig rädd för vad som kunde hända med mig medan jag levde på ingenting alls, jag var inte rädd trots alla skräckexempel om folk som har dött av det här och jag var inte rädd trots att jag kände mig svimfärdig, yr och svag konstant. Men nu är jag rädd. Rädd för det okända.

Men, okänt är det ju inte riktigt. Jag har ju varit där förr. I 16 år av mitt liv har jag varit frisk. Ätit exakt vad jag ville, när jag ville. Struntat i att gå till gymmet av den enkla anledningen att jag inte kände för att gå dit. Koncentrerat mig på lektionerna och deltagit i diskussioner eftersom jag kunde göra det, istället för att tänka på mat - vad jag ätit, hur, när, varför, och vad jag ska, och inte ska äta härnäst. I 16 år har jag valt mat efter vad jag var sugen på, inte slösat bort halva helgen på att ligga i sängen från när jag vaknade vid 6.30 till lunchtid för att slippa frukostdiskussioner med föräldrarna. I 16 år har jag sluppit frysa ständigt, ätit någorlunda regelbundet och kunnat gå ut och köpa godis på kvällen av ingen annan anledning än att jag haft en dålig dag och vill unna mig något. Nej, okänt är det inte. Jag vet mycket väl att jag var lycklig då. Problemet är bara att jag inte kommer ihåg hur det var. Jag kommer inte ihåg hur det var att äta kebab och njuta av det. Hur det var att äta färdigt en måltid innan den blev kall. Hur det var att ta en portion till. Hur det var att njuta av mat. Av livet. Det finns inte i min hjärna, utan minnet av detta har blivit utträngt av ständiga, hemska, jobbiga tankar på mat. Även nu tänker jag på mat hela tiden, vilket är ett tecken på att kroppen är i svält. Men jag ska ut. Jag ska slå mig loss. Jag ska tillbaka till livet jag inte kommer ihåg hur det var. Men jag är rädd.

Vem är jag, utan det här? Vad har jag för mål i livet? Vad vill jag uppnå, göra och åstadkomma? På dessa frågor är svaret just nu att jag inte har en jävla aning. Jag tycker inte att någonting är roligt längre, jag har inga intressen överhuvudtaget förutom mat, och det förstår jag själv inte är hållbart, och mina framtidsutsikter är lika med noll. När jag tänker på framtiden så är det ett blankt papper, eller ett svart hål, beroende på när jag frågar mig själv om det. Det finns ingenting där helt enkelt. Så därför har jag inte heller något att se fram emot. Just nu ser jag inte fram emot att bli frisk mer än jag längtar tillbaka till tiden innan någon märkte något av det jag höll på med. Jag är kluven, men bestämd. Hur läskigt det än är så ska jag bli frisk.

Jag ska testa iallafall. För det är som en läkare sa till mig; "du har ju lyckats en gång, så om du blir frisk, normalviktig och får upp dina värden, så kan du ju alltid gå ner igen om du inser att du trivs bättre som du är nu". Och även om det känns som att jag trivs bättre som utmärglad och mager, som min mamma och läkarna kallar det, så tror jag inte att jag gör det, egentligen. Det är slinten som slagits i huvudet som säger åt mig att gå ner ännu mer, och att jag blir lycklig då. Men när man inte kan gå ner mer, då. Vad finns det kvar då?

That's right. Ingenting. Varken fett, lycka eller liv.

Det är nog som min mamma säger, även om det för mig är väldigt svårt att förstå och ta till mig just nu; "när du vägde (insert maxvikt här), visst mådde du inte såhär då? Du mådde bättre då, eller hur?". Och det är svårt att tänka, och det är svårt att komma ihåg, men när jag var i Danmark förra sommaren med Helga och vi drack cider efter cider, åt chokladbit efter chokladbit och köpte pizza, sockervadd och läsk på Tivoli innan vi åt middag på Hard Rock Café, då tror jag att jag mådde bra. Jag tror iallafall att jag inte har mått så bra som jag gjorde då under alla de långa månaderna som jag hållit på med det här. Jag tror att jag var genuint glad vid varje tugga dom dagarna, och att jag såg fram emot nästa. Det är spekulationer, för jag kommer helt ärligt inte ihåg. Men det måste vara värt ett försök att komma till det stadiet i mitt liv igen, för annars skulle inte så många där ute kämpa den kamp jag står i just nu. För den är tuff. Den är hård. Den är skrämmande. Men den kan ta slut, och jag kan stå som segrare.

Allt jag har läst om det här, tillfrisknande och så, har sagt att det tar tid. Lång tid. År, till och med, att bli frisk. Jag tror inte på det. Jag tror inte att det måste vara så. Vet ni varför? För att jag vill ha mitt liv tillbaka, iallafall känns det som det just nu. Sen gäller det bara att orka kämpa för det. Och helt frisk kanske det tar, ja, år att bli, men friskare ska jag iallafall kämpa för att bli och det gärna snabbt, innan jag gör något jag ångrar.

Mat må smaka helvete nu, och aptiten må vara på noll. Jag må vara i krig med mig själv, och jag må låta helt galen, men det är bara att acceptera. Det är som det är, och det finns absolut ingen som kan göra något åt detta förutom jag själv. Sond är visserligen ett alternativ, men det löser bara den kroppsliga biten. Jag måste lösa resten också, och helst utan slang i näsan.

Till sist, och som avslut på mitt pepparinlägg som jag skriver nu halvt utslagen av pillerna jag inte kunde undgå att ta efter en dag som varit mycket, mycket värre än många andra, så vill jag säga det här till alla er utomstående som inte har upplevt detta monster och alla tankar det fört med sig: jag förstår det inte heller. Jag förstod inte för drygt två år sedan när jag snubblade in på en blogg tillhörande en tjej med anorexia som skrev att "jag längtar till den dagen då jag kan köpa en chokladkaka och äta den". Gör det då! tänkte jag. Är det inte så lätt? Men nej, det är det inte. Verkligen inte. Tänk er ett rum, ett grått rum med stengolv. Tänk er att ni sitter på golvet av detta rum. Tänk er att en tallrik med mat står uppdukad framför er, god mat som ni älskar och som doftar underbart. Tänk er att ni blir utsläppta ur rummet om ni äter det som finns på tallriken. Tänk er att era händer är fastkedjade i ett kors över ditt bröst, och att det är omöjligt att ta dig loss och komma åt det som finns på tallriken. Ni vill, men ni kan inte. Tills ni inser att kedjan inte är fysisk, utan psykisk. Den kan prata. Den säger åt er att maten är ond. Den lurar er och säger att cellen är bra, att den är trygg, och att ni är duktiga som inte äter av maten. Att ni har kontroll. Den säger att kontroll är bra, för om ni skulle äta av maten och bli utsläppta ur den trygga, men hemska cellen, så skulle ni önska att ni satt där igen, med händerna fastkedjade och maten kvar på tallriken. För där ute är ingenting säkert. Där ute tycker ingen om er. Där ute är ni inte bra nog. Där ute förtjänar ni inte mat. Så ni kryper tillbaka in i hörnet av två av cellens kala, kalla grå väggar och känner er trygga. För där vet ni vad som finns. Där har ni kontroll. Kaoset utanför behöver ni inte bry er om. Men så, en dag, rasar allt ihop. Väggar, tak, golv, ni själva. Och så är ni fast för vad som känns som en evighet, och ni sitter som jag och undrar om livet där utanför var så tokigt ändå.

Jag förstod det inte då, och jag förstår det inte nu. Hur det kan bli såhär. Hur det kan vara såhär. Hur det kan fortsätta såhär. Jag förstår inte varför jag inte bara häver i mig några liter mjölk om dagen, vad det är som stoppar mig och varför tanken att ens ta ett glas får mig att känna mig vidrig. Jag förstår inte vad exakt det är som gör att jag tänker exakt samma sak som tjejen hade skrivit i sin blogg, som jag för två år sedan tyckte lät helt absurt och överdrivet. Jag förstår inte heller varför jag känner mig skamsen för att skriva det där, att jag önskar jag kunde äta choklad, eller varför det får mig att känna mig misslyckad och som en hemsk människa. Jag förstår att ni inte förstår, för jag förstår det inte heller. Men jag förstår att med rätt inställning, stark vilja och otroligt stort mod, sägs det, så går det att bli frisk. För det här är inte jag, det är en sjukdom. Och det är inte starkt att hålla kvar i något sjukt. Det är modigt att stå stark utan den.