Igår åt jag den här glassen. Efter en ehum attack hemma vid mellistid bestämde jag mig för att det får vara slut på det här nu. Tog med mamma och modet ut, gick till gamla stan. Till Kåkbrinken, där jag som åttaåring köpt en hel kåkbrinkare (ie. tre kulor, mjukglass, sylt, rån osv) och ätit upp hela. Igår förmådde jag mig att köpa en kula. Men det var saffran, och gott var det. Hur kan jag erkänna något sådant, så öppet och publikt? Att jag gillar glass? Nej men, jag trodde jag hade bestämt att det var slut på det här, eller det hade jag, men när jag sedan föreslog att jag och mamma skulle till TGIF där jag nästan (fast nej) beställde det jag ville ha, så bröt jag ihop. Kunde inte kolla på tallriken. Det gick inte. Så vi gick. Betalade och reste oss. Och jag har aldrig känt mig så besegrad och skämts så mycket som då. Hur kul är det för min mamma att betala en middag som inte äts upp? Ungefär lika kul som allt annat är just nu.

Idag var det läkarbesök. Vägning. Viktnedgång. Mer mat. Mer vila. Mindre frihet. Mer skam. Men ändå, någonstans, lycka.

Jag planerade inte att skriva så öppet om det här på bloggen, men jag måste dela med mig. Kan inte hålla det inom mig, för där är det fullt. Men jag förstår samtidigt att det för er låter helt galet. Det hade jag också tyckt för ett år sedan. Men nu är det det enda som låter någorlunda normalt i mitt annars kaotiska liv.

------------------------------------------------------

"Frukost, vad vill du äta till frukost när vi höjer?"
"Jag vet inte..."
"Här står det nåt om risifrutti, hmm, jag har inte riktigt koll på vad de innehåller, har du det (läkaren)?"
"Nej, men det har säkert du Charlotte?"
Tystnad.
"230 kalorier."
Och jag undrar varför jag har svårt att lägga viktiga saker på minnet.