Nu är det BUP också, som säger att jag mår så pass dåligt att vanliga psykologsamtal+SCÄ-möten inte är tillräckligt.

Men jag känner mig inte sjuk. Jag känner mig bara som en som klagar på I-landsproblem trots att det finns barn som svälter (eh, asså, nu menar jag ju dem som inte gjort det självmant..) och att absolut alla runt omkring mig tror att jag fejkar och överdriver. Jag börjar nästan tro det själv, men som sagt säger BUP motsatsen. Jag är ett problembarn. Ett misslyckat fall. En nedåtgående spiral utan slut.

Och jag ser ingen som helst väg ut.