Det är nog bara jag som tjatar på min mamma att jag vill gå på restaurang trots att jag inte vill äta.
Det är nog bara jag som börjar gråta helt öppet inför alla inne på TGIF.
Det är nog bara jag som får panikångest och anklagar alla för att de konspirerar mot mig när 3/4 risifrutti inte ser ut som 3/4 i mina ögon.
Det är nog bara jag som helt plötsligt tror att jag är fri i ett ögonblick, men faller sedan tillbaka flera steg i nästa.
Det är nog bara jag som skriker åt världens bästa mamma att hon är en jävla f*tta trots att det bara är jag som gjort fel.
Det är nog bara jag som säger att jag hellre skulle dö än att äta.

Det sorgliga är att det inte bara är jag. Det finns flera som är som jag, det har jag fattat. Jag trodde bara aldrig att jag skulle bli en av dem.