Imorgon är en stor dag, nämligen möte med skolan på morgonen. Vi ska träffa studievägledaren (och kanske nån mer? Rektorn skulle varit med men han skulle åka bort typ) och diskutera hur det blir med skolan och så som jag har missat. Nervöst, really, för imorgon kommer domen.

En annan dom kommer också imorgon. På eftermiddagen är det nämligen läkarbesök på SCÄ. Vägning, alltså. Och det känns inte alls bra. Min mage känns stor och tjock, och som att jag gått upp en massa kilon (peppar peppar ta i trä). Jag vill inte. Men jag måste. Men det känns förjävligt, rent ut sagt.

Jag har sett att mitt bloggläsarantal har ökat sen jag började skriva om anorexian osv. Känns bra. Hej på er! Trevligt att träffas. Är ni här för anorexians skull, eller är det bara ett trevligt sammanträffande? Om ni är det, så vill jag säga till er att söka hjälp, även om ni inte är djupt inne i skiten än. Jag har själv suttit och läst anorexiabloggar sen det här började för mig, och det gjorde mig inte direkt friskare som ni kanske märkt. Anorexia är INTE något ni vill ha. Jag LOVAR er det. Det kanske låter jätteslappt att sitta hemma och bara äta hela dagarna, men så kommer ångesten också. Deppressionen. Oförmågan att äta själv. Flera dagars nervositet inför ett litet läkarbesök. Helvetet. Skiten. Ångerkänslor för att man inte tog andra bloggares råd och sökte hjälp innan det var för sent. Innan "tippvikten", som den så fint kallas.

Själv gick jag ner nästan xx kg. Kilon som jag nu är menad att få tillbaks iallafall några av dem. Och kvittot på hur det går, kommer imorgon. När jag iklädd tröja och trosor stiger upp på vågen nere i källaren på SCÄ. Usch.

Om ni däremot läser min blogg för att ni är friska, eller håller på att bli det, så undrar jag: när blir det lättare? När är varje dag inte en kamp längre? Och hur gör man för att komma dit? Alla tips och ideér godtags hjärtligt, för jag vet inte hur mycket längre jag orkar.