Den är helvetisk, den här sjukdomen. Jag trodde inte det var sant, det här med förvrängd kroppsbild, för några månader sen. Jag tror det fortfarande. Jag måste väl se ut som jag ser mig själv, eller? Shortsen som jag hittade i min garderob som var för stora, de måste vara felmärkta, eller? De kanske bara är uttänjda, eller? För nu har jag tillochmed gått upp i vikt från mitt lägsta. Det känns jättejobbigt, och det förstörde min helg totalt. Men varför är det så? Varför blir jag inte glad? Varför blir jag istället glad över att ett par XS shorts är för stora? Varför ser jag inte mig själv som jag borde? Varför ser jag inte mig själv som sjuk? Varför känns det som att alla på SCÄ, BUP och mina föräldrar ljuger? Varför skulle de ljuga om att jag är "smal"? Varför skulle de konspirera mot mig?

Många frågor men inga svar. Jobbigt är vad det är. Det är så svårt att försöka bli frisk från något man inte känner att man har. Som att äta en glass som inte finns. Hur ska det gå till?