När jag mår bra, då menar jag bra som i att jag ser det som möjligt att äta en glass utan att känna mig som den värsta människan på jorden, så mår jag dåligt. Som idag, istället för det ordinerade melliset på en pucko, ett äpple och en macka med smör och pålägg, så fick jag för mig att gå ut med mamma och köpa en glass. Inte den största jag kunde hitta, såklart, och mamma lät mig inte ta den minsta, men den på bilden var båda lugna med. Och jag kände mig lugn. Vi satte oss i solen, och jag åt. Jag tänkte liksom att jag ändå måste äta, så varför inte äta en glass istället? Något som jag faktiskt ville ha? Vill inte ha mycket nuförtiden nämligen.

Men, det känns skit. Det känns skit att jag unnade mig något. Att jag åt något gott. Men framförallt känns det skit att jag inte fick ångest när jag gjorde det. Jag har ångest för att jag inte har ångest. Jag mår dåligt för att jag mår bra. Inte ens när det känns bra så känns det bra.

Jag är förstörd. Jag förtjänar inte att äta något gott. Jag förtjänar inte mat. Det värsta är att jag inte vet om det är sjukdomen som talar, eller mitt förstörda jag. Jag vet inte mycket nuförtiden, och något jag verkligen inte vet, är hur man mår bra.