Idag fick jag gå ut ett litet tag själv för första gången på vad som känns som en evighet. Blåsten gjorde inget. Svagheten i benen spelade ingen roll. Det kändes bra, om så bara för ett litet, litet tag. Sen kom jag tillbaks till verkligheten, och mitt välmående fick ett lika abrupt slut som fightingscenen i sista Twilight-filmen.

Jag träffade min bästa vän. Vi satt och pratade och gjorde absolut ingenting. Tittade på solen och längtade till grönan. Men det räcker, det är allt som behövs. En fin vän och något att se fram emot. Och en kväll, eller iallafall någon timme, utan krav och motgångar.