Var i skolan idag. Bara en lektion, men ändå. Bad pappa att få gå dit för de hade redovisning av pjäser, och dem ville jag inte missa. Kul var det. Och alla var så otroligt trevliga. Det var bra. Jag hade glömt hur härliga människor det är som går i min klass.

Efter det träffade jag Helga. Ville försöka äta mellis utan förälder, och det gick förvånansvärt bra. Jag hade ju Helga, fina bästa underbara Helga. Och solen sken, sommaren är påväg med stormsteg och musik spelades högt på medis. Jag köpte såpbubblor med Hello Kitty på. Det var mysigt. Jag var glad.

Jag är verkligen två helt olika personer ute med vänner och hemma. Hemma är jag nästan konstant som i mina "Kaos"-inlägg. Jag är sur, skriker, gråter, klagar, gråter lite mer, hatar livet och klarar knappt att gå ur sängen. Men ute, med andra än min familj, så är jag glad igen. Det känns lite läskigt, men samtidigt skönt för omväxlings skull. Att kunna vara glad, även om mina tankar fortfarande kretsar kring hemskheter.

Men nu är jag hemma igen. Solen skiner nästan starkare här, men humöret är inte på topp. Vet att det blir mat om 31 minuter, och det känns inte helt bra. Men ikväll är det Biggest loser, så då har jag något att se fram emot iallafall.

Så om någon undrat hur man kan dölja såna här problem så pass länge som jag gjort, så är det för att ingen ser hur jag är när jag är ensam. Ingen ser vad som händer bakom stängda dörrar, eller hur det ser ut i mitt huvud. Och när jag kommer ut, och gör något som avleder tankarna lite iallafall, så kan jag nästan uppträda normalt, om så bara för en timme.