Allt jag gör just nu är att äta, sova, och dö lite inombords för var dag som går. Nästan hela dagen har jag spenderat i min säng, med både tv och lampor avstängda, persiennerna fördragna och dörren stängd. Sen har jag växlat om vart annat med att ha ögonen stängda, och att stirra in i mina deprimerande lila väggar.

Varför skulle jag dela med mig av nåt sånt så offentligt som på min blogg? Ja du, det spelar ingen roll känns det som. Varför dölja min galenhet? Varför dölja det uppenbara?

Det är svårt nu. Ni, om ni är friska, har en sida att lyssna till. Den som säger att ni kanske köper lite lördagsgodis eller tar bussen fast ni bara ska en station. Från den sidan utvecklade jag sedan en annan, anorexian, som säger åt mig att jag har varit otroligt dålig som inte varit uppe och rört på fläsket mer än jag gjort idag och som slänger glåpord och straffar mig med magont och illamående för att jag åt upp nästan hela middagen. Men, nu den senaste tiden, så har jag skaffat mig en tredje sida. Den djupa deprimerade sidan som motarbetar vanliga Charlotte som vill gå på grönan och käka sockervadd, men också anorexian som vill ut på lång, hård springtur trots regn och magont. Den sidan som inte kan förmå sig själv att göra någonting alls, förutom att ligga i sängen i hörnet och stirra in i väggen.

Just nu är den sidan starkast. Men anorexian är inte långt efter, för impulser att gå upp och röra på mig kommer hela tiden. Lilla vanliga Charlotte ser jag inte röken av just nu. Kanske har vi tappat henne på vägen.