Jag har under hela den här perioden varit helt besatt av att handla mat. Jag har suttit och läst reklamblad efter reklamblad, vecka ut och vecka in. Jag har rest i timmar bara för att köpa ett litet livsmedel. Jag har spenderat timme efter timme i mataffärer. Ibland kunde jag gå in i en vanlig ICA, gå runt bland hyllorna i två-tre TIMMAR och komma ut tomhänt. Det är extremt. När jag skulle handla påsklunchen för mig själv på Willys tror jag det tog strax över fem timmar. FEM TIMMAR. Helt sjukt. Det är nog knappt ens normalt för en med ätstörningar.

Och när jag väl köpte nåt, så hamstrade jag det bara. Jag har fortfarande kvar en stor samling mat i mitt rum, som består av godis, kakor, choklad, marsipanfigurer, energidryck... Ja ni förstår. Ett paket nudlar och en påse soppa ligger också på bordet bredvid mig. En påse russin. Så galet. Varför slänger jag inte ut skiten, när det så uppenbart inte kommer ätas upp? Ett hjärta med geléhjärtan från alla hjärtans dag, liksom. Ugh.

Hursomhelst, idag sa pappa att vi skulle handla mat. Jag får inte göra det så ofta längre, och absolut inte ensam, så jag blev glad när han frågade om jag ville åka till någon annan affär än standard Coop bredvid oss typ. Väl i affären blev jag nästan som jag var förut, sprang runt länge, läste och höll på, förutom att jag nu försöker undvika att läsa innehållsförteckningar. Men så när vi stod och tittade på kyckling så hände något. Pappa sa "om vi köper det här så äter vi pommes frites till", och jag blev helt knäckt. Jag vet inte om det var just tanken på att äta pommes frites, eller tanken på att äta något överhuvudtaget och inte bara köpa det för att hamstra, men något var det som gjorde att ångesten tog över och tårarna rann ur ögonen som svett hos en gubbe på ett spinningpass. Jag bröt ihop mitt i affären, helt enkelt. Kände mig instängd och ångestfylld. Slängde tillbaka kycklingen i frysdisken och sa bestämt och gråtmild att jag inte kunde handla mer och att jag behövde gå ut. Försvinna. Bort därifrån. Sen grät jag lite till innan jag lyckades lugna ner mig en aning, och vi köpte det sista och åkte hem.

Mataffärer är min nemesis. Det är en väldigt ångestladdad situation jag försätter mig i när jag gång på gång envisas med att gå och handla. Jag klarar inte av det. Men jag klarar mig samtidigt inte utan det.

Hur är det, att vara normala? Hur är det att inte få ångest av att handla mat? Hur är det att slippa tänka på föda varenda vaken timme på dygnet?

Mest av allt letar jag svaret på en specifik fråga; varför är det just mig det är såhär för? Vad har jag gjort för fel, och varför är jag så otroligt, otroligt misslyckad?