Fick en väldigt tankeväckande kommentar angående skolan, och jag vet att du har rätt. De två gånger jag hälsat på i skolan har jag knappt ens kunnat koncentrera mig på konversationer jag haft med mina kompisar där. Min hjärna är inte som den brukar, och att då försöka satsa på att läsa upp mina kunskaper till A-nivå helt på egen hand, och under sommaren dessutom, är inte alls bra och kommer antagligen inte löna sig. Men då jag inte kommer att gå om, och både nästa fysikkurs och nästa mattekurs börjar i höst, så är det så svårt att se att jag inte skulle göra klart de nuvarande kurserna innan det, då jag antagligen kommer förstå ännu mindre när de väl börjar isåfall. Men jag håller med om precis allt du säger, och att vänta vore det bästa, men jag blir så rädd. Rädd för att ligga efter, rädd för att misslyckas. Men eftersom jag har alla böckerna hemma, så ska jag kolla i dem, se hur mycket jag har kvar (är nog bara nåt kapitel i varje bok) och sen känna efter min egen kapacitet. För med det som mål, att göra proven 14-15 augusti, så har jag iallafall ett mål att kämpa för, en anledning att fortsätta äta. För ett sånt mål är nog det jag behöver mest just nu, och när motivationen sjunkit till botten. Tack för dina visa ord!

------------------------------------------------

Idag är det fredag, tror jag? Har inte koll på dagarna längre, det är som sommarlovet då jag aldrig brukar ha någon koll på det. Men för mig är det ju typ sommarlov redan, då det i stort sett är bestämt att jag bara ska titta in på några lektioner när jag har lust eller så. Skolavslutningen ska jag dock bestämt gå på, har ju köpt klänning och allt (ja, jag hade den på mig på påsk också, so what?) och efter det börjar sommarlovet officiellt. Åh, så jag längtar dit.

Idag är faktiskt inte en så dum dag. Visst, min hjärna säger åt mig att göra si och så, men jag mår faktiskt inte så otroligt dåligt som för en vecka sedan. Är det den höjda Theralendosen som talar kanske? Fast den ska inte hjälpa mot depression, så det borde det inte vara. Jag kanske helt mirakulöst bara är på bättringsvägen? (Tvi tvi tvi). Fast det är väl som läkaren sa igår, att det går upp och ner hela tiden. Hursomhelst är jag både glad och samtidigt lite rädd och nervös inför hur pass bra jag känner mig just nu. Nu gäller det bara för mig att hålla kvar i den här känslan, och om jag lyckas kanske jag tillochmed slipper inläggning. Vågar man hoppas på nåt sånt?

Jag har tänkt lite mer på inläggning. Att ligga inne över sommaren känns hemskt. Visst, det är väntetid, men jag tror inte att den är ända till oktober. Jag vet inte om vetskapen att alla jag känner är ute och solar, reser, går på grönan och har kul skulle hjälpa mig och min situation medan jag tvingas ligga inne och plugga matte hela sommaren. Jag tänker dock fortfarande gå på bedömningssamtalet, men efter det får jag se om jag inte kan slippa.

Tänk dig en dag, Charlotte, när du sätter på dig ett par shorts som faktiskt passar, och sedan går ut i solen med sandaler och solglasögon för att se lite sommrig ut. Väl ute träffar du några fina vänner som du tillsammans med åker till grönan, där ni inte bryr er om alla små p12or, utan bara har en underbar dag. Ni stannar ända tills kvällen, och innan solen gått ner går ni och köper glass. Du tar tre kulor, strössel, sås, mjukglass/grädde, rån eller vadhelst du önskar. För att du tycker det är gott. Och utan att någon förälder är med för att se på och du är tvungen. För att skölja ner glassen och svalka dig lite extra köper du en läsk. En med kalorier i sig, ingen light-variant, och du dricker den med glädje, trots att du redan ätit glass, pizza eller vad du vill. Och efteråt, går du och åker nån rolig attraktion, utan någon som helst tanke eller ångest över kalorierna i din kropp.

Nej, inte en läsk. En slush. En sån i en såndär awesome plastmugg med refill.