I'm going to London! Mamma ville fira min viktuppgång med en resa så på onsdag bär det av i fem dagar till the land of awesomeness. London är min absoluta favoritplats i hela vida världen, och det här blir min femte eller sjätte resa dit. Vill ni veta vad det bästa är? Att vi planerar att åka dit för att shoppa mat. Jag ÄLSKAR att gå i matvaruaffärer. Kan vara där i flera timmar, no joke. Så mamma är så ofattbart snäll att hon vill åka dit för att köpa godis till mig. Omnom. Det här ska bli så otroligt kul.

(Btw, pappa ska inte med, så alla ni inbrottstjuvar som ser det här som ett sätt att bryta er in hos oss, tyvärr, han är hemma).

7,85 kilo har jag nu gått upp. 7,85 KILO. På 14 veckor. Holy fuck. 6,5 på 13 veckor och alltså sedan jag började på SCÄ. Hur har detta gått till? Jo, igår hade jag gått upp 2,45 kilo på två veckor. Jävla tjockis.

Siffrorna gör mig galen.

Ätstörning? Vilken ätstörning?

https://cdn1.cdnme.se/3905435/7-3/pic_51ee6ea4e087c34b0af152a1.jpg" class="image">

Jag vet att jag knappt bloggar längre. Det ger mig ingenting, så jag gör det inte när jag inte känner för det. Så här kommer lite bilder från de senaste dagarna. Mat <3

Idag hände något historiskt. Jag och pappa gick till Fridhemsplan för att käka Subway och komma ur den rädslan och på vägen så kände jag i P-automater (som jag haft nån slags tvångstanke att göra i ett par år) och idag var dagen. Dagen då jag äntligen hittade pengar i en! Inte bara någon krona heller, utan tre hela guldpengar. Idag fick jag lön för mödan. Trettio riksdaler för två års arbete. Var det värt det? Lätt. Titta så glad jag blev.

Vi ska klara det här på egen hand. Vi kan. Vi ska. Utan inläggning, utan ytterliggare hjälp. Så många andra har gjort det, varför skulle inte jag kunna?

Svag. Svag är vad jag är. Svag som inte kan stå emot rösten inom mig. Svag som inte kan ta mig ur det här. Svag som köper en pastasallad och sitter i en timme efteråt och funderar om jag klarar att äta de sju mini salamitärningarna jag lagt i den, eller om jag ska slänga dem. Svag som är som jag är. Svag.

Idag får jag beskedet om jag läggs in eller inte. Jag har sagt att jag inte vill, men efter att pappa såg mitt utbrott igår så vill han att vi ska in. Men jag passar inte där. Jag är för tjock. För frisk. Och det är sommar. Jag orkar inte.

Igår var vi på bedömningssamtal angående inläggning på SCÄ. Efteråt frågar mamma mig "ska vi tacka ja eller nej?".

Det är väl klart som fan att jag svarar nej. Vem vill bli inlagd och gå upp en jävla massa vikt? Frågan är väl snarare vad som vore bäst för mig. För mig som person - ingen inläggning. Jag vill ner. För min kropp - definitivt inläggning. Men jag slutade bry mig om min kropps välmående för länge sedan. Så jag svarade nej. Jag vill inte gå upp mer. Jag vill inte att min kropp ska må bra. För jag mår så jävla dåligt.

1,75 kg. 1,75 kg. 1,75 KG. Det är så mycket jag gått upp på bara TVÅ FUCKING VECKOR. Jag är nu bara ett kilo ifrån min tredje målvikt. ETT YNKA KILO. Jag är en jävla val.

Min mamma tyckte den här tröjan var kul (på mig) så hon köpte den till mig hehe. Hon hatar egentligen fula tröjor med töntiga tryck, men just pågrund av min situation så tyckte hon om den här. "Den måste du ha när du går till SCÄ!" sa hon. Så nu sitter jag här med en tröja med texten "Can I get some fries with that shake" och är påväg till ett läkarbesök följt av ett besök på SCÄ för vägning. Ironic.

Var och badade idag igen, var ju så otroligt varmt (tyvärr inte i vattnet)! Sen drog jag och mi padre och övningskörde, gick aningen hackigt. Hursomhelst så har dagen varit ganska bra faktiskt. Var nervös över invägningen på torsdag så jag TOG SMÖR PÅ NÄSTAN HELA BRÖDSKIVAN! #Fearfood Ni förstår inte hur stort det är av mig. Nästa steg är väl att ta på faktiskt hela skivan, men man kan ju inte uppnå allt på samma gång. Jag tog även en SMOOTHIE (!) till frukosten istället för den vanliga juicen, woop. Progress oh yes. Snart ska vi grilla, marinerat kött är så gott, och speciellt när det grillas. Åh juste, jag åt en SNICKERS till förmiddagsmellis, #fearfoodx2. Jag bockar av utmaning efter utmaning, fast det kanske inte är så konstigt när allt har varit mer eller mindre förbjudet. Det slog tyvärr tillbaka i och med att jag inte klarade att äta den lunch jag egentligen ville ha, men ångesten blev inte alls hög ändå och försvann när jag simmade.

Hoppas ni alla har en fin sommar, och passa på och njut. Sommaren är kort.

Från när jag precis blev inlagd.

Varför vill jag dit igen?

För att jag är sjuk. That's why. Sjuk i huvudet.

Men det är jag ju inte. Jag är ju hur frisk som helst.

Jag önskar jag kunde säga detsamma om mina tankar.

Om man går in på Instagram idag eller typ blogg.se så är det väldigt ofta man stöter på något i form av "Eat clean" där någon lägger upp en bild på sin sjuttioelfte kvargburk toppad med "åh så nyttiga nötter, exakt elva stycken". De är nämligen påväg till sitt femte spinningpass denna vecka.

Vet ni vad? Jag blir så trött på sånt. Trött att se alla så patetiskt försöka verka som att de är de mest hälsosamma i hela lilla landet lagom. Inte för att jag själv känner mig mindre värd då, visst kan det hända att jag blir triggad, men det är inte därför jag blir trött. Jag blir trött av att se hur pass många det är som egentligen är ätstörda.

Det är inte normalt att leva på kvarg och inga kolhydrater. Jag är dock rädd att det snart blir normen. För inte fan är man helt lycklig om man inte kan ta sig ett wienerbröd till tre-fikat på den dystra söndagen, om man inte kan köpa en stor popcorn till bion eller ta sig en kopp varm choklad den kyligaste av alla dagar. Jag vet att man inte är lycklig då, för det är så jag har levt. Enda skillnaden mellan mig och dem är att jag gick över gränsen och slutade äta allt, tillskillnad från dem som bara uteslutit allt som på riktigt är gott. Jag säger på riktigt eftersom de kan intala sig själva att gröna salladsblad och tonfisk är gott, men inte fan är det lika gott som en Egg McMuffin.

Vart går gränsen till ätstörningar? Jag tror att den är hårfin. En del av ätstörningar är ju att man inte alltid förstår själv att man är sjuk, och jag tror att alla dessa keso-hyllare inte själva skulle kalla sig ätstörda. Såklart behöver man inte sätta etiketter på folk, det jag vill få ut av det här är egentligen att jag undrar varför folk orkar?

Varför orkade jag, kan man då fråga sig. Jo, för att jag inte mådde bra. Är svaret detsamma om jag frågar Eat clean train mean-fantasterna? Nej, det tror jag inte. Så jag förstår inte.

Jag tycker om att umgås med folk som gillar att äta. Som jag kan köpa fyra mazariner och sex dammsugare med och äta upp medan vi gungar i den största av de största gungor. Som jag kan spritsa "poke the angry oger" med på pepparkakor som vi sedan hänger upp i granen. Som jag kan köpa varsin baguette och varsin liter pucko med efter hårda cheerleadingträningar, som man inte utfört för att bli "fit" utan för man tycker det är så himla underbart roligt. Människor som vet hur man njuter av livet, helt enkelt, på det sättet som jag tycker man gör det på.

Den undre värld jag pekar på i rubriken är den jag nyss funnit. Inte pro-ana, helvetet på internet. Inte keso och kvarg. Nej, #edrecovery. En tagg (för det mesta) dedikerad till ungdomar som är trötta på anorexihelvetet, som försöker äta och njuta av livet. För det mesta tjejer som ätit typ en cookie och en varm choklad, som inte skäms över det, utan istället lägger upp det stolt på Instagram där det accepteras av alla anhängare till denna tagg som hejar på och uppmanar till att äta mer. Äta mer av det som är gott. Äta mer och njuta av livet. Äta ett wienerbröd eller popcorn och dricka en varm choklad.

Så att man en dag blir fri från det helvete som konstant träning och mattankar 24/7 innebär. Så att man inte ska behöva leva efter mottot Eat clean train mean. Så att man ska kunna leva ett liv värt att leva.

Alla har säkert andra åsikter än jag, men dessa är mina. Att visst, om man hela tiden tänker exakt på vad man stoppar i sig, så kanske, kaanske, man slipper en hjärtattack när man är 95. Men vad är det för liv att leva? Där man inte kan njuta av det livet har att erbjuda? Förutom god, "ohälsosam" mat, alla de timmar folk lägger ner på att träna. Nej, jag har hållit på med snäppet värre i snart ett år, men inte fan var det njutbart. Inte fan njuter jag nu heller, men kanske en dag. Kanske kommer jag en dag kunna köpa en burk Ben och Jerrys på en helt vanlig tisdag och äta hela framför en mysig film. Kanske en dag.

Så, lev livet, njut, för många där ute kan göra det, trots att jag inte kan just nu. Du kanske kan. Om du kan sluta med ditt "hälsosamma" beteendee, gör det innan det är för sent, om du också känner att det snarare är tvång än något du verkligen vill hålla på med. Själen behöver också omtanke.

Och till er andra, som gör det oundvikligt för mig att läsa kostråd och träningshetsande inlägg, snälla håll det för er själva. Ät ert salladsblad och spring dina mil, men håll det för er själva, så jobbar jag istället på att en dag bli lycklig. Utan träningstvång och matångest men med god mat, lugna dagar och kolhydrater.

Idag ville mamma ut på utflykt så vi åkte till Vaxholm! Dagen började med ett restaurangbesök där mamma tog räksallad. Jag fick inte ta räksallad jag också eftersom jag ligger back med kalorier sen igår och då eftersom pizzautmaningen gick så bra igår så tog jag det jag var sugen på även fast det var en utmaning - Hamburgare med pommes frites! Och gott var det. Efter maten eftersom jag varken åt sås eller mjölk till maten (ska ingå i alla lunch och middag) så blev det en glass i den stekande solen vid Vaxholmsvattnet. Haha när jag satt och åt så sket en fågel på mammas hand h3h3. Efter det drog vi till bilen som var stekhet, och chokladen jag hade i väskan var helt smält. Jag, mamma och min food baby. Vi åkte till Arninge där vi storshoppade (?) på ÖoB och Coop forum där vi bland annat köpte ett Buzz-spel och en stavmixer. På hemvägen blev det eftermiddagsmellis i form av naturgodis, och nu mår jag ganska illa.

Kort och gott, idag har inte varit så hemskt. Imorgon när ångestpillerna har avtagit så kommer väl skuldkänslorna, och då blir den dagen inte lika bra som den här. Så jag passar på och njuter!

Åh, jag hittade ÄNTLIGEN en dela en coke med Charlotte - som nu pryder mitt skrivbord, woop!

Det blev visst pizza igår! Åkte och badade först, och sen ville jag utmana mig. Ingen sås/pudding och en Mer istället för mjölk, men hela pizzan gick ner! Och det gick lättare än fisk och potatis har gjort, min hjärna är konstig på så sätt. Men färsk kylpizza har jag nu övervunnit rädslan för, tror jag. Yey me!

Jag ville utmana mig idag. Med PIZZA. Ja, ni läste rätt. Pizza. Inte hämtpizza, inte fryst, utan färsk pizza från ICA (som vi har i kylen) med aningen färre kalorier än annan fryspizza. Till middag tänkte jag, så jag visste att jag inte ätit alldeles för mycket innan. Jag sa detta till mamma som svarade "ska vi inte ta köttet istället?".

Så ingen pizza för mig. Min tillfriskning från anorexian får vänta.

Jag vill så gärna ha gått ner i vikt nästa vägning, som är nästa torsdag. Två veckor mellan vägningarna är alldeles för lång tid. Hursomhelst, så vet jag inte ens varför jag vill ha gjort det. Jag blir ju inte snygg vare sig jag går upp eller ner. Jag får inte mer frihet om jag gått ner. Jag får inte mindre mat om jag gått ner. Men ändå känns det så lockande.

Mamma har sagt att om jag gått upp till XX kg nästa vägning, så tar hon med mig på en semester. Innan dess vågar hon inte, i rädslan att jag ska bli sjuk och förlora några så hårt förvärvade kilon. Och semester låter lockande, men inte lika lockande som viktnedgång.

2,75 kg är vad hon vill att jag ska ha gått upp dessa två veckor. Det är mer än jag gått upp hittills sen jag började på SCÄ. Och vet ni vad som är mest skrämmande? Att det känns som att jag gjort det redan. Trots att det är en hel vecka kvar.

Livet känns inte givande just nu. Ingenting känns bra. För varje hekto jag går upp försvinner en liten del av mig, inte en del av anorexin.

Jag har en ny favoriträtt. Dessa kycklingbitar med pommes frites från gyros/hamburgare-kiosken bredvid stora scen på Gröna Lund. Så otroligt gott, ni anar inte. Try it. I know you want to.

Igår var en större kaosdag än någonsin. Ångest hela dagen och på kvällen kraschade det. Hursomhelst resulterade detta i att vi inte kom ut till landet. För att muntra upp mig tog pappa istället med mig till Gröna Lund idag. Vid lunch kom vi hit, jag åt fish and chips och pappa åt gyros som han förövrigt inte tyckte om. Sen åkte jag Eclipse, fick hoppa förbi nästan hela kön eftersom jag åkte själv. Spelade på ett hjul, vann inte som vanligt. Lurade med mig pappa in på popexpressen innan vi åt mellis vid tre som för mig bestod av en belgisk våffla som absolut inte var lika god som den ser ut. Nu sitter vi inne på Kaskad eller vad den heter och väntar på solen - pappas tecken på att det är dags att åka Twister. Till middag får vi se vad jag väljer, än så länge lutar det åt kyckling.

Good day sir!

När ens humör inte kan bli sämre så kan man passa på.

Igår pratade jag med min mamma efter bion. "Tycker inte du XX var väldigt smal?" frågade jag. "Jo, men du är smalare" svarade mamma. "Men jag förstår inte, ni säger att jag är så smal, men mina knän sticker ju liksom inte ut sådär inåt mitten som alla smalas gör?".

Detta är nämligen det främsta mått jag använt angående smalhet. Jag inser nu hur otroligt dumt det var.

"Vadå, vill du se ut så? Men lilla gumman, det kallas kobent och är ett medfött fel"

..

Tystnaden.

Jag har alltså jämfört mina ben med ben med en annan benstruktur än mina. Inte konstigt att jag haft svårt att leva upp till det.

"Jaha."

En annan uppenbarelse jag stötte på igår var när jag låg i fosterställning i soffan och min 49-åriga mamma med dålig rygg satte ena armen under mina knän och andra bakom min rygg och lyfte upp mig. På precis samma sätt som hon gjorde när jag var 6 år gammal. Aldrig skulle jag trott att det skulle gå.

Men ändå, trots dessa insikter, så har jag haft ångest i stort sett hela dagen pågrund av 5 godisbitar. Urgh.

Ni vet att jag var stolt igår över att jag utmanade mig själv. Det ni inte vet är att jag sedan utmanade ödet. Åt gifflar, kakor, en pucko OCH godis till mellis. Och jag känner mig så äcklig, vidrig. Att jag inte stannade. Men jag hade kontroll, det var inte så, det var bara det att det kändes så bra att jag äntligen tillät mig att äta. Men nu, dagen efter, ångrar jag det så starkt.

Det här är starkare än någonsin. Jag klarar inte av detta. Jag klarar inte av livet. Ångesten ligger över mitt bröst som en tvångströja jag aldrig kommer bli av med.

Ena stunden kämpar jag för att bli fri, andra stunden gräver jag min grav ännu djupare. Men sen kommer min mamma och frågar om vi ska gå på bio. Hon betalar två biljetter till The Bling Ring, och går sedan till kiosken. "Vad vill du ha?" frågar hon, som om det vore hur naturligt som helst att jag åt snacks. "En Dumma-mej-meny" svarar jag. När hon varit så generös att hon betalat bio OCH erbjuder sig att köpa dyra biosnacks, så kan ju jag åtminstone prova på att utmana mig, även om det är något så pass svårt som biopopcorn. Cola light och liten/mellan popcorn (var något mitt i mellan dem) som jag delade med mamma, men jag åt det mesta! Och jag ÅT! Nästan hela det som syns på bilderna. Jag är så stolt!

Filmen var väl helt okej också förresten.

Jag ska sätta lösenord på denna blogg. Ni som läser det här vet antagligen redan allt om mig och så, så därför skriver jag lösenordet här, för ni får fortsätta följa. Skulle vara bra om ni kunde skriva en kommentar att ni sett detta, så jag vet när jag kan låsa bloggen. Puss!

Användarnamn: charlie
Lösenord: stinson1

Efter frukosten idag gick jag ut och plockade smultron på smultronjakt. Hittade ett ställe där det fanns så många att man kunde vara petig och bara ta de rödaste största. Smultronen tog jag sedan hem, sköljde av, och åt sedan till mellis alldeles nyss med en skål fil. Så lyxigt mellis får man om man anstränger sig!

Nu har pappa bett mig sopa altanen, så det ska jag göra. Sen blir det väl lunch och sen åker vi nog hem innan, eller precis efter melliset, för pappa ska på match. Om inte vi får ett samtal om bedömningssamtalet för inläggning så åker vi ut hit igen imorgon. Har varit här med mamma fram tills igår då pappa bytte av henne i och med att han nu har semester i tre veckor. Stackars lilla mor min som måste jobba.

Avundas av mitt mellis, gott var det!