Igår pratade jag med min mamma efter bion. "Tycker inte du XX var väldigt smal?" frågade jag. "Jo, men du är smalare" svarade mamma. "Men jag förstår inte, ni säger att jag är så smal, men mina knän sticker ju liksom inte ut sådär inåt mitten som alla smalas gör?".

Detta är nämligen det främsta mått jag använt angående smalhet. Jag inser nu hur otroligt dumt det var.

"Vadå, vill du se ut så? Men lilla gumman, det kallas kobent och är ett medfött fel"

..

Tystnaden.

Jag har alltså jämfört mina ben med ben med en annan benstruktur än mina. Inte konstigt att jag haft svårt att leva upp till det.

"Jaha."

En annan uppenbarelse jag stötte på igår var när jag låg i fosterställning i soffan och min 49-åriga mamma med dålig rygg satte ena armen under mina knän och andra bakom min rygg och lyfte upp mig. På precis samma sätt som hon gjorde när jag var 6 år gammal. Aldrig skulle jag trott att det skulle gå.

Men ändå, trots dessa insikter, så har jag haft ångest i stort sett hela dagen pågrund av 5 godisbitar. Urgh.