Jag vill så gärna ha gått ner i vikt nästa vägning, som är nästa torsdag. Två veckor mellan vägningarna är alldeles för lång tid. Hursomhelst, så vet jag inte ens varför jag vill ha gjort det. Jag blir ju inte snygg vare sig jag går upp eller ner. Jag får inte mer frihet om jag gått ner. Jag får inte mindre mat om jag gått ner. Men ändå känns det så lockande.

Mamma har sagt att om jag gått upp till XX kg nästa vägning, så tar hon med mig på en semester. Innan dess vågar hon inte, i rädslan att jag ska bli sjuk och förlora några så hårt förvärvade kilon. Och semester låter lockande, men inte lika lockande som viktnedgång.

2,75 kg är vad hon vill att jag ska ha gått upp dessa två veckor. Det är mer än jag gått upp hittills sen jag började på SCÄ. Och vet ni vad som är mest skrämmande? Att det känns som att jag gjort det redan. Trots att det är en hel vecka kvar.

Livet känns inte givande just nu. Ingenting känns bra. För varje hekto jag går upp försvinner en liten del av mig, inte en del av anorexin.