Jag är Charlotte, 16 år och sjuk. I huvudet. Bokstavligt talat. Imorgon ska jag väga mig för att se om jag är påväg att bli frisk, eller sjunka ner djupare i psykiska störningar. Jag är ganska säker på att jag kommer att ha gått upp, mycket. Och om jag har gjort det, om jag gått upp ett kilo, då tar mamma med mig på en resa. Då ska jag få åka någonstans. Jag ska få göra något av min sista sommar som minderårig, som hittills bara bestått av mat, fästingar och 12 timmar sömn per dag. Men grejen är den, att även om jag gått upp över ett kilo, så känner jag mig inte en smula friskare i huvudet än vad jag gjorde förra vägningen för två veckor sedan då jag ramlade ihop utanför Stockholms centrum för ätstörningar där jag fick en panikångestattack så högljudd att personalen från SCÄ kom ut och tog med mig in igen tills min pappa hämtat bilen trots att vi bara bor något kvarter därifrån eftersom det inte gick att få hem mitt trasiga jag utan den. Jag är fortfarande ett vrak, som inte lyckas förstå att livet är så mycket ljusare på andra sidan. På den friska sidan. På sidan där man kan äta precis vad man vill till middag utan baktankar och sen efterrätt på det. På sidan där man kan umgås med sina kompisar, om man har några kvar efter att ha försummat dem i flera månader pågrund av att man är så sjuk i huvudet att man hellre svälter än träffar folk.

 

Jag har varit en dålig vän. En så otroligt dålig vän. Och jag fortsätter att vara det. Jag är fullt medveten om detta, men ändå gör jag ingenting åt det. Detta gör mig till en ännu sämre vän. Jag tar mig inte i kragen och smsar någon, och jag säger inte heller ja när någon är så snäll och står ut med mig och frågar om jag vill ses. Nej, jag sitter hellre hemma och undviker mat, tänker ut planer på hur man kan bli sjukare. Samtidigt sitter jag på instagram och uppmuntrar andra till att äta. Uppmuntrar anorektiker att bli friska, när jag inte har någon som helst tanke på att bli det själv.

 

Ska det vara såhär svårt, livet? Ska det vara så fullständigt utmattande att inte göra någonting? Ska rena tanken på att faktiskt göra något suga livslusten ur en så att man faller ihop i en hög på golvet, på golvet som man helst av allt vill krypa ner under och.. försvinna?

 

Men, vad har jag att klaga på, egentligen? Jag bor i ett U-land, är uppväxt i en familj med lagom mycket pengar och har en dubbelsäng i mitt rum. Jag har rent, rinnande vatten i kranen och mat på bordet. Det enda jag inte har är min hälsa, och den är det bara jag som förstört. Och det är bara jag som vägrar bli frisk. Det är mitt fel, alltihop. Men ändå klagar jag, som den bortskämda ungjävel jag är.