Idag bestämde jag mig för att laga mat. Det blev gurka-tomat sallad, kokta grönsaker, pulled bbq pork och potätmos. Mycket uppskattat!
Hela dagen har varit lite upp och ner pga vintertid, men jag sov så länge att jag knappt märkte det på morgonen. Men jag önskar att klockan vore som vanligt så att jag får sova snart, det är för kämpigt att vara uppe just nu.
Efter någon vecka med energi, skratt, glädje, shopping, ja mani som min mamma kallade det så är jag nu tillbaka i hålet av sorg. Jag orkar inte. Orden strömmar inte längre och därför vet jag inte vad jag ska skriva. Jag låter den här bilden sammanfatta lite.
En helt sömnlös natt senare och jag är inte ens trött, men så är det ibland. Det är värre de gånger då det blir tre-fyra dagar och jag börjar hallucinera. Den här bilden tog jag runt 4-5 imorse och jag ser ju verkligen trött ut men ändå kunde jag inte sova. Nu blir det nog New Girl och lite internetshopping! Hörs.
Att sova är nog det bästa som finns. Man behöver inte göra någonting förutom att ligga ner och blunda. Alla problem försvinner om så bara för några timmar, och ibland är jag utsövd när jag vaknar. Just nu kan jag inte sova. Har försökt i över tre timmar. Så istället blossar jag på min käre vän e-ciggen, för att jag har varit så duktig att jag slutat röka vanliga cigg.
Att röka är nog det näst bästa som finns. Det innehåller inga kalorier och det gör mig glad, om så bara för några sekunder. Och med en ecigg kan jag även röka inomhus så jag slipper frysa en sådan här oktobernatt, även om jag ofta även njuter av att sitta på balkongen.
Nu är det 2017. Jag har fyllt 21 år och jag har inte längre diagnosen anorexia nervosa, den försvann för flera år sedan. Nu har jag istället flera andra psykiska diagnoser, och jag mår fortfarande hemskt. Jag har legat inlagd i totalt över 2 år, på vanliga psyksjukhus, och jag har gråtit och skrikit, men också skrattat. Jag har gått på lektioner, träffat vänner, haft en pojkvän i över två år, men ännu inte lyckats ta studenten. Jag har haft utspring och åkt flak men jag blev aldrig klar med gymnasiet så tillvida att jag inte fick ut alla betyg. Betyg som jag nu försöker plugga upp på Komvux. Men det går segt.
Just nu tror min mamma att jag är manisk, men det är jag inte. Jag har bara slutat ta alla mina mediciner. Istället kämpar jag för att bli smal igen. Jag har under dessa år nämligen gått upp väldigt många kilon och har sedan lyckats gå ner 30 kg, men har mycket kvar till drömkroppen. Skillnaden från förut och nu är att jag inte har en ätstörning. Jag kan säga det stolt - jag har inte längre anorexia. Men jag blev aldrig återställd mentalt.
4 år har gått sedan mitt senaste inlägg här, och jag kan inte säga att jag på något sätt har mognat sedan dess. Jag är fortfarande lilla (läs: dock inte lilla, kroppsligt) Charlotte med en taskig syn på sig själv. Men varför skulle jag se mig själv som en bra person, en fin och vacker person, när det är så långt ifrån sanningen man kan komma?
Jag hittade idag denna blogg igen efter det att jag googlade på mitt namn, och har sedan dess spenderat större delen av dagen med att läsa varenda inlägg. Jag kan inte fatta att jag var så olycklig trots att jag var så smal. Jag borde ju ha varit lyckligast i världen. Men kanske är det så, att smal inte är ekvivalent med lycklig?
Tjock är dock inte heller lika med lycklig. Det vet jag nu. Jag tror inte det hänger på kroppsvikten enbart. Annat måste liksom stämma också. Men mitt liv verkar aldrig lyckas klicka. Legobitarna passar inte, helt enkelt. Men nu ska jag ge mig på att bli nöjd med mig själv och min kropp, en gång för alla. Jag kan jag vill jag ska. Ett glas Pepsi max åt gången.
