Jag är full. Min härligt underbara kompis fyller 18 år idag och jag spenderade fredagskvällen på hennes födelsedagsfeststacomiddag där jag åt vodkagelenappar och spelade twister. Okej, full är fel ord, jag känner mig normal, men min familj påstår att jag är så påverkad att jag kommer spy inatt och kvävas om jag inte somnar på rygg.

Jag dricker inte längre. Jag har övertalat mig själv att jag inte tycker om det men faktum är att det är jäkligt skönt. Man kan släppa allt för ett tag och bara vara, bara leva. Jag drack inget idag men jag åt vodkanappar. Och när jag ändå fick den goda smaken av napp så spelade inte den riktiga anledningen till att jag skräms av alkohol någon roll. Kalorier.

Det sjuka idealet är helt fucked up. Att vara fit, att träna, att vara så pass hälsosam att det blir ohälsosamt. Jag är inte sådan. Är inte nu, har aldrig varit. Men när man lever i lilla landet lagom Sverige just nu så verkar det som att det är allt alla någonsin är. Och det gör mig så jävla ledsen. Vad är det för liv egentligen, om man inte njuter till 100% av att låta sin hjärna kretsa kring träning och kost och endast detta?

Men så blir man bjuden på kalas. Egentligen vill man bara ligga hemma och gråta, sparka och skrika och hata på all skit som hänt under dagen. Ligga i sängen och psykbryta medan man hetstränar med rosa hantlar och förnekar sig själv det goda i livets alla matval. Men man går ändå. Och när man väl är där så ångrar man det inte för en sekund. 14 pers är där men man känner bara två. Plötsligt är man kropp mot kropp med en främling i twister. Plötsligt äter man godis för att det är gott. För att det är vodka. Men också för att alla andra gör det.

För det är där, bland 14 andra 17-18 åringar som man inser att det faktiskt finns de som gillar att njuta av livet. Det finns tjejer i min ålder som kan äta och skratta och snacksa och dricka utan att vara ens ett uns feta för det. De är inte ohälsosamma heller, varken skröppliga eller trasiga. De är hela. Och bara helt fantastiskt och undebart lyckliga. Hur de mår på insidan kan jag inte veta, men där och då så ler de, precis som jag, och om jag kan le och skratta och vara glad samtidigt som jag är som jag är, så tror jag helt säkert att varenda en av de helt fantastiska livsnjutande ungdomarna jag spenderat min fredagskväll med inte ångrade för en sekund antalet kalorier de under kvällen låtit passera deras mun.