Andas
Den sista bilden jag tog morgonen innan jag åkte till den första läkaren med mamma för att hon var orolig för mig. Den 23e april 2013. Det känns på något sätt som ett läskigt sammanträffande. Inne på Södra Latins toalett dit jag gått för att jag inte orkade med världen och att spela mitt spel längre.
För mig kändes det inte som ett alternativ just då. Det gör det fortfarande inte.
Little things
Ojojoj
Så gick det ytterligare en vecka mellan inläggen. Hursomhelst.
Idag är det biologi, fysik, svenska och matte. Sen utvecklingssamtal. Ugh. Om en vecka är det SCÄ. Om en dag är det BUP.
OM 6 VECKOR ÄR DET HÖSTLOV! Och vad ska jag göra då? JO PARIIS! Woop. Eller ja, pappa säger att jag måste gått upp 3 kg tills dess, men efter allt jag fläskat i mig så ska väl inte det vara något problem.
Har förresten hittat en ny awesome serie. New Girl. Första säsongen finns på Netflix och jag bara älskar den. Har ni tråkigt och vill skratta, se den. Har ni ätstörningar och vill bli distraherade, se den medan ni äter. Har ni humor, se den. Jag vill vara som Jess. Eller Cece kanske.
Bra öga kompis! (Översätt till engelska).
Tha dentist
Var hos tandis idag. Inga hål, ingen tandsten och jag borstar tydligen mina tänder "utmärkt". De är även "jättefina". Tandläkaren frågade även om jag äter några mediciner, och när jag svarade sa hon att jag inte behövde skämmas eller oroa mig för det för det är många som tar sådana mediciner. Det enda negativa hon sa till mig var att hon kunde se på min tunga att jag har mycket ångest då jag tydligen tar ut den på tungan. Hon klämde och kände på den och sa att hon förstod mig men att jag skulle tänka på det så att jag inte förstörde min tunga mer. Precis innan jag gick så tog hon mig i hand, tittade mig i ögonen och sa med ett leende "du, kämpa på".
Det gjorde mig lyckligare och var mer motiverande än någonting SCÄ någonsin har sagt eller gjort. Jag är nog kär i min tandläkare.
Blogg
Det här är min blogg, min digitala dagbok där jag delar med mig av allt och ingenting till er, underbara människor som fortsätter att stötta mig. Igår hände något magiskt. Maja kom hem till mig när jag satt ensam hemma och gav mig två par helt underbara strumpor från Monki, ett par blåa och ett par svarta, med ansikten precis som mina Monki-kuddar. Det var lite konstigt, för jag kände mig finare än jag gjort på länge i dom där strumporna. Tack <3.
Jag bloggar knappt längre, för jag har inget att skriva om. Jag känner ingenting. Jag är bara helt tom. Så därför ska jag nu skriva ett inlägg som om jag hade varit normal, för det är väl dit jag ska?
Igår hade jag vägning, hade gått upp 700 gram på två veckor! Sen gick jag på matten och slutade innan lunch. Idag börjar vi extra tidigt för på biologin ska vi se en bio om bin på Park. Efter det ska jag till tandläkaren, så nu ska jag dra och borsta tänderna. Slipper fysik och svenska, woop! Hoppas ni alla får en 3vlig dag, jag ska få äta Subway till middag. Gonatt!
Till Maja
Hahah wat xd. Min skostorlek är numera 38 :)
Att vara frisk
Jag fick frågan på SCÄ för ett tag sedan om jag vill bli frisk. Mitt svar var tvärt nej. Och det är det fortfarande. Men jag ser på frisk såsom att min kropp är återställd till det normala, för då kommer alla tro att jag är frisk. Jag ser det nämligen inte som möjligt att bli frisk mentalt. Jag har kommit "jättelångt" med maten nu, kan äta det mesta och tar hellre en bulle än en macka. Men tanken finns ALLTID i mitt huvud att jag vill bli smal igen. ALLT jag gör är för att bli smalare. Ibland äter jag ingenting alls, men går upp i vikt iallafall, så då försöker jag nästa vecka äta allt för att få igång min förbränning så att jag kan bränna bort all mat jag ätit och sen gå ner i vikt igen. Jag vill ner, ner i vikt. Jag blev normalviktig på senaste invägningen, efter en viktuppgång på över 10 kilo . Jag grät i många timmar, slogs och skrek. Men ändå, så är det ingen som förstår att mitt svar på frågan jag blev ställd på SCÄ består. Jag vill inte bli frisk fysiskt, för jag kommer aldrig att bli frisk psykisk. Jag vill inte se ut som jag gör nu. Mamma köpte en jacka till mig igår, en Tommy Hilfiger jacka för 2300 kronor, och jag blev så otroligt otroligt lycklig av det, och jag känner mig så fin när jag har den på mig. För att jag är nöjd med mig och min kropp? Nej. För att den är i storlek XS. Jag passar alltså i en figursydd XS, men inte fan ser det ut på mig som att jag gör det.
När jag var smal så kände jag mig iallafall bra. Jag kanske inte hade energi till att plugga eller så, men jag gick iallafall inte runt hela tiden och ville göra något med mitt liv som skulle göra att det tog slut. Att det blir bättre för att man äter, är bara någon lögn människor försöker tuta i en som ALDRIG har upplevt något sådant här. De har ingen som helst aning om hur det är, men ändå har de mage att ge falska löften. Folk som aldrig haft ätstörningar borde inte få jobba på ätstörningskliniker.
Och nu frågar min mamma "hur jag vill göra med kontakten på SCÄ". Vill jag ha hjälp av dem? Eller ska vi säga upp kontakten? Ja mamma, det är väl klart som fan att jag inte vill bli upptvingad på en våg varenda vecka av människor som sen tvingar mig äta mer om jag inte fläskat på mig. Säg upp kontakten direkt så jag kan bli smal igen.
Om ni någonsin försöker skaffa er en ätstörning, gör fan inte det. Det är kroppen ni vill åt, inte det mentalt psykiskt störda. Men det kommer på köpet. Och sen försvinner det inte på långa vägar.
