Förlåt, jag måste bara få ur mig det här. Ska skriva ett vanligt inlägg om några minuter.

Jag känner mig som cheesecaken jag gjorde tidigare idag. Inte fräsch och god, utan misslyckad och sönderslagen. Misslyckad blev den av sig självt (eller ja, det var ju pågrund av mig, men det var inte meningen). Sönderslagen var det jag som gjorde den. Jag blev så ledsen, hur man nu kan bli det av en cheesecake, att jag tog en kniv och drämde igenom den. Jag bakade den till min pappa för att han så länge sagt att det är citroncheesecake han vill ha, men han verkade varken glad eller tacksam. Inte hans fel, förståss, det var ju jag som hade misslyckats grovt. Jag ska sluta försöka. Inget jag gör blir någonsin rätt, och jag slösar bara min och andras tid.

Som idag, hade lagat mat igen, från grunden den här gången. Lagt upp fint och ansträngt mig. Familjen kommer till bordet, slevar i sig och på 4 minuter har 66% av mina familjemedlemmar lämnat bordet, trots att jag inte hade ätit upp. Det är det man får för att man anstränger sig. När jag frågar varför så får jag svaret "men jag har ju ätit upp". Men jag då? Jag var långt ifrån klar? Är jag inte ens intressant nog att äta en ynka liten måltid med? Är det jag som är orsaken till att min familj inte äter middag vid middagsbordet som en normal familj, och inte har gjort det på över 10 år?

Det är som jag misstänkte. Jag är tråkig. Folk tycker genuint inte om att spendera tid med mig. Jag vet inte vad jag gör för fel, eller kanske snarare vad jag inte gör rätt. När inte ens min familj vill umgås med mig, liksom.