Jag är bara så trött. Så trött på absolut all den här skiten. Men samtidigt vill en del av mig inte bli fri från den, den delen av mig håller fast ett hårt grepp som den aldrig lyckas vilja släppa.

Jag vill inte det här längre. Inte alls. Men något gör att jag fortsätter, fortsätter ta alla chanser som går att ta mig ännu längre in i skiten. Varje dag som går, varje timme jag inte kämpar, puttar tillbaka mig till ruta ett. Men jag vet att det inte är roligt där, jag vet att det inte är så fantastiskt som min hjärna verkar vilja få mig att tro. Jag vet det, men ändå på något sätt finns det ett litet hopp om att det är såhär man ska bete sig för att må bra. För att få ett bra liv. Så därför kan jag inte kämpa för ett bättre liv. På ett sätt så måste jag nästan slå i botten innan jag kan ta mig upp igen. Jag måste falla för att kunna resa mig upp. Men ändå har jag redan fallit.