Nästa vägning är antagligen på fredag. Här har jag, och inte anorexian, satt upp mål att följa fram tills dess:

•Inte gå in på anorexiabloggar, varken positiva eller negativa, för att undvika att bli triggad
•Inte ta bort något från matschemat
•Sluta pilla bort små smulor osv som ändå inte gör någon skillnad på vågen utan bara är onormalt, tvångsmässigt, konstigt beteende
•Inte skrika under måltider
•Äta, fortfarande på matschemat såklart, men det jag är sugen på till tillrxempel lunch. Vill jag ha hamburgare så är det det jag ska äta
•Inte träna på något sätt

Jag skapar en deal med ätstörningen. Jag tar över den här veckan, och om det verkligen blev så hemskt som det känns, så kan väl ätstörningen alltid ta över igen nästa vecka. För jag orkar inte det här längre, och det är bättre att jag försöker det alla säger att man borde göra, innan jag kör slut på mig själv och försvinner helt. Jag är stolt över dessa mål. Jag är stolt att jag är starkare än de som håller kvar i sjukdomen fullständigt. Jag är inte en misslyckad anorektiker pågrund av det här, för jag var en lyckad sådan, men nu ska jag istället bli en lyckad frisk. DET är starkt. DET är något att blogga om.

Det ska inte vara en tävling i vem som är sjukast och vem som mår sämst. Jag inleder nu istället en tävling om vem som kan leva det normalaste livet, och vem som kämpar hårdast för att bli frisk. Och jag ska vinna, starting now. Lunch på IKEA nu snart med familjen, och där ska jag välja det jag vill ha. Och kanske något litet extra om jag VILL, inte för att jag borde.