Jag var väldigt glad över hur snabbt och bra vi blev bemötta när vi sökte vård, och jag hade höga tankar om vården. Fram tills idag. Jag tyckte besöken blev lite glesare, och tyckte det var lite dåligt, men jag tänkte samtidigt att jag inte skulle ta upp tid från andra som behövde vård mer än jag. Men när något händer som idag, så tappar jag helt tron på vården. Jag är så irriterad att jag inte vet vad jag skriver.

Vi skulle träffa en läkare på SCÄ idag, men den ringde återbud. Vi hade nämligen helt plötsligt blivit nekade inläggning på SCÄs slutenvård, inte för att jag var för frisk, inte alls, utan för att BUP hade bedömt mig som för sjuk. Medicin mot mitt mående skulle vi få - men bara om jag var inlagd eftersom man vid start av sådan medicinering kan börja må mycket sämre ett tag. Nu eftersom jag mådde för dåligt för att bli inlagd, så får jag inte heller någon medicin för att bli bättre, och vi får ingen hjälp, utan jag ska bara fortsätta hemma som jag gjort utan stöd eller medicinering - sånt som kan hjälpa.

Man måste alltså vara frisk för att få hjälp, och om man är sjuk och faktiskt behöver hjälpen så får man klara sig själv.

Vi har hamnat i limbo, och jag är nu helt vilse. Vet varken ut eller in, och vet inte heller vad jag ska göra eller ta mig till. Jag trodde aldrig att man skulle behöva undanhålla för BUP hur man mår psykiskt? Är det meningen att man ska gå dit och säga att allt är frid och fröjd, det är därför man söker hjälp? Eller va?

Det kanske är jag som överreagerar, men jag tycker det är helt galet. Jag är nu lämnad till mitt öde, och mina tankar om att ingen jävel bryr sig är nu bekräftade. Fuck BUP. Fuck SCÄ. Jag är fan inte stark nog att klara det här själv.

Den ena bilden har jag redan lagt upp (den med gubbarna), men den har aldrig varit så rätt som nu.