Imorse fick jag inte göra min frukost som vanligt. Mamma stod och såg på allt jag gjorde och sa "mer" till allt jag hällde upp. Mer juice. Mer fil. Mer flingor. Och sen behövde jag äta ALLT. Jag var inte glad kan jag säga. Jag vet att det är för min skull, men det känns inte så. Det känns som att ingen förstår. Bara Nils-Erik, läkaren på SCÄ, och om han inte hade blivit extrainkallad till mötet igår (eftersom min behandlare blev orolig när jag var iskall om handen på lunchen, det är tydligen inte bra) så vet jag inte hur jag skulle tagit den här mathöjningen. Men jag litar på honom. Men samtidigt vill jag bara lita på mig själv och gå ner. ÅH. FUCK.

Hursomhelst behövde jag skingra tankarna efter frukosten, så jag gick till lekparken, stoppade i musik på hög volym i öronen och gungade. Det var härligt att känna sig fri ett tag, tills mamma kom dit för att kolla så jag inte var ute och motionerade..

Ni som inte varit här där jag är kommer aldrig att förstå. Aldrig. Och till er som är eller har varit där jag är, jag tror på er. Ni kan klara det. Om inte ni kan, hur ska jag då klara det? Jag är både misslyckad anorektiker och misslyckad frisk på samma gång. Den där inläggningen kanske vore bra för mig.