Det började pratas om inläggning igen idag på mötet, hade gått ner två viktuppgångar så nu är jag tillbaka till för tre veckor sedan. Är det så fel att bli glad över det?

Hursomhelst, mamma sa då "Charlotte tror hon är för tjock för att få så pass mycket hjälp". "Det är inte alls det det är frågan om, du är så pass tunn och utmärglad att du kvalificerar dig för all hjälp som det går att få".

Resultatet? Vi ska nu på bedömningssamtal angående inläggning på SCÄ slutenvård.

Fram tills dess blev det höjning i matschemat. Ett glas mjölk till varje lunch och middag. Jag hatar mjölk och är en stark motståndare till det. Och för er kanske det inte låter som en så stor förändring, men för mig är det helvete. Det är nästan så jag hellre skulle ta näringsdryck.. Vi fick också uppmaningar om att äta mer näringstät mat. Chips, pommes frites, att mamma ska hälla SMÖR i pastan?! Wtf. Jag blir så äcklad av att tänka på det. Och det är så svårt, när det inte går att tro på läkare och behandlare som alla säger att jag är så smal. För jag känner mig som helt vanliga Charlotte som kanske borde dra ner lite på kaloriintaget. Helt vanliga Charlotte som den 22a augusti 2012 bestämde sig för att bli smal. Inte som Charlotte, utmärglad och tvingad att äta smördrypande pasta och dricka flera glas mjölk om dagen.

Nu är jag påväg ut till landet för en motsats till Biggest Loser. Hittills har jag gått upp drygt 2,3 kg på två månader, och det tycker de inte är tillräckligt..