Jag har nu kommit på varför jag inte är som alla andra. Varför jag kan äta chips, Happy Meal, LÄSK osv, när alla andra med anorexia sitter och trycker i sig keso med tankesättet att de aaaaldrig kommer kunna äta på donken igen. Anledningen till att jag delar med mig av detta här, är för att jag vill uppmuntra andra att faktiskt våga äta det som är gott, trots att det i flera månader stått på förbjudet-listan. Andra som är som jag.

För mig är det inte vad jag ska äta som är frågan. Jag aspirerar inte på att vara nyttig, och det är inte därför jag gått ner i vikt osv. För mig är det en fråga om. Om jag ska äta. Svaret har innan inläggningen på sjukhus varit Nej. Nu, drygt två månader senare, har jag insett att mitt Nej inte har en chans mot 45818 människor runt omkring migs Ja. Det finns inget sätt för mig att slippa, så om svaret på frågan Om är Ja, så finns det ingen anledning att utesluta god mat. För min tunga och dess smaklökar är det inget fel på. Mitt endorfincenter fungerar antagligen som det ska. Så varför skulle jag äta "nyttigt" när det aldrig varit mitt mål? Om jag måste äta, vilket jag kommer behöva göra minst XX kilo till (ja, tvåsiffrigt..), så kan jag ju passa på att äta allt det nu som jag faktiskt vill ha.

Jag vill inte äta, jag vill inte vara nyttig, men ju mer jag äter, desto snabbare kan jag gå tillbaka till att inte äta. För fram tills dess så är jag övervakad 24 timmar om dygnet. Och svaret på frågan Om är Ja, och svaret på frågan Vad är irrelevant. Jag vill inte gå upp i vikt, men all mat innehåller kalorier. Så jag äter det jag vill, för jag är smart, och jag kunde inte bry mig mindre om att vara nyttig.