Skrev just en status på min facebook.

"5:2-dieten? 0:7-dieten fungerar också, men inte fan är det heller bra på något sätt.

Grattis, aftonbladet, att ni kommit på att man går ner i vikt av att svälta. Den 'nyheten' hade ni kunnat knäcka för många, många år sedan om ni hade skrivit om saker som faktiskt spelar roll."

Jag satt nämligen i bilen idag med mamma och läste på vägen den typ sjuttiotredje löpsedeln den senaste tiden som handlade om den där "nya succemetoden", nämligen 5:2-dieten. Den går, för er som på något sätt lyckats undgå denna spam av tips angående detta, ut på att man äter "normalt" fem dagar i veckan, och sen svälter två. Allt för att gå ner i vikt. Åh, kan man få lägre kolesterolvärde av den? Ja, men dåså. Eller så slutar man bara äta så förbaskat mycket ägg. Man behöver inte sluta äta helt. Hursomhelst pekade jag på den och sa "5:2-dieten, äh, jag har testat 0:7-dieten och jag lyckades med den".

Det blir inte bättre av att man kallar det "fasta". Det är fortfarande svält. Och ja, jag måste ta upp även detta: det finns barn i tredje världen som också svälter. Men inte är det frivilligt. Och ändå så sitter vuxna människor här i Sverige och trycker ut löpsedel efter löpsedel med tips om hur man svälter sig själv. Vuxna människor jobbar inte längre för att få bort pro-ana från internet, istället publicerar de det i tidningar.

Efter att bara ha skrivit in 5 2 dieten i google-sökrutan så kommer en expressen-sida upp innehållandes ett recept på tomatsoppa som innehåller 162 kalorier per portion. Det står att det är det man ska äta till middag en dag då man skippat frukosten, druckit en kopp te och en kopp kaffe istället och sedan ätit, hör och häpna, 302 kalorier till lunch. Inga mellanmål heller.

Jag har läst mycket pro-ana, men det här är nästan värre. För det här är skrivet av vuxna människor som påstår sig vara friska. 5:2-dieten är bara pro-ana fast för vuxna. Det är fan inte friskt. Det är inte friskt att svälta sig. Aldrig, aldrig någonsin.

Någon där ute kanske tänker att "äh, hon ska inte säga något". Och nä, det kanske jag inte ska heller, men jag medger iallafall att mitt beteende är sjukt. Jag glorifierar det inte och hyllar folk som gör samma sak. Och jag är 17 år och har två psykiska störningar. Men jag vet fan bättre än hela redaktionerna på dessa kvällstidningar.

Vill ni lära er att svälta? Jag vet precis hur man gör. Vill ni neka era kroppar näring bara för att ni inte har självkontroll nog att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt? Det har jag också full koll på hur man går tillväga för att lyckas med. Men, sluta för i helvete skriva om det och lura i folk att det är okej. Vet ni vad dessa löpsedlar sänder ut för budskap? Att det inte är fel att svälta sig, neka sig själv mat. Att det nu istället är normen.

Om ni, vuxna människor, vill låta bli att äta eller leva på 162 kalorier soppa från lunch ena dagen till frukost nästa, så kan jag inte annat göra än att bedja att ni låter bli. Men det jag kan göra, är att försöka få er att förstå, att jag, och många andra som varit riktigt sjuka i en ätstörning, aldrig i hela livet skulle hetsa andra till att bete sig som vi. Trots att vi inte ens är myndiga och kanske därför "inte vet bättre". Men ni, är det inte ni som ska vara mogna? Lära små flickor att det är okej att se normal ut, att det är fel att se ut som barbie? Lära små flickor som ser upp till mamma och många andra vuxna runt omkring henne, att det är okej att ÄTA?

Det är okej att äta. Vad hände med uttrycket "äta bör man annars dör man"? Tillochmed jag som växte upp och hörde detta, hamnade i den situation jag är i nu. Hur ska det då gå för den generation som växer upp i läran om att det är bra att svälta?

200 gram på tre veckor. SCÄ satsar på 1,5-3,0 kg på den tiden. Hm. Varför blev jag så glad när alla andra blev så besvikna?

Fuckitfuckitfuckitfuckitfuckit. Vägning imorgon, IDevenGAF. Allt faller. Fuck BUP. FUCK SCÄ.

Börja skolan på heltid? JA TACK. Det tycker dock inte dom. Dom tycker väl jag fortfarande är sjuk i huvudet. Men det är jag ju också.

Borta. Blankt. Tomt. Slutar att existera. Livet stannar upp.

Jag låter som en patetisk poet på repeat.

"Åh jag mår så dåligt fast mitt liv är perfekt, wää". Cry some fucking more Charlotte.

Jag förtjänar ingenting.

Jasså, du vill att jag ska prata? Öppna upp? Blotta mitt hjärta? FUCK NO. Dra. Precis som jag väljer att göra.

I don't even give a fuck. Allt faller. Även jag.

Livet. Vad finns det för mening? Nu menar inte jag att vara dramatisk eller så, men jag undrar bara om någon av er bloggläsare (som jag inte förstår varför ni fortfarande orkar läsa min skitblogg) vet någon som helst mening med att leva. Jag lever, obviously, och det kommer jag fortsätta göra tills jag dör, ännu mer obvious. Men just nu lever jag ändå inte. Jag skrattar mer nu, ligger inte och stirrar in i väggen hela dagen, men inte fan känns något bättre. "Ät", they said. "It'll be easier", they said. They lied.

Om en vecka så har jag gjort mina två kursprov som jag nu spenderar timmar med att plugga till. Eller, jag tänker att jag ska plugga, men bara själva tanken av att göra något gör mig ännu mera deprimerad och sätter mig i det läge jag försöker ta mig ur. Men jag försöker. Men jag är lat. Så det går inte så bra. Min hjärna är inte det den brukade vara.

Tänk så skönt om man kunde gå tillbaka till när man var tio år. Då var jag genuint lycklig tror jag. Men det var då. Sen växte jag upp. Sen blev jag lat, började klaga på allt och tycka synd om mig själv av ingen anledning. Sen insåg jag att jag lever, men att jag inte ser någon mening i det. Så jag frågar därför er nu, trots att jag inte förväntar mig något svar, varför? What's the point?