Min idrottslärare pratade med mig idag. Det var pinsamt. Jag skämdes. Men det kändes på något sätt... bra.

Innan det hade vi BIP-test. 35 är gränsen tjejer bör komma över. Vid 25 klarade jag inte mer. Blev tvungen att gå av. Fick det första riktiga astma-anfallet i mitt liv och om jag inte hade slutat när jag gjorde det hade det varit riktigt läskigt. Det lät jättekonstigt när jag försökte få luft, som en jäkla trumpet, jag kunde knappt andas och det kändes som att jag skulle kvävas och aldrig kunna andas igen. Jag skämdes. Det gör jag fortfarande. Jag klarade inte ens 30. Jag hostade och skakade. Men trött var jag inte, inte alls. Det var det som var det värsta. Eller ja, det värsta är att jag måste göra om testet nästa vecka. BIP testet, som är helvetet på jorden. Det var dock inte det han pratade med mig om, men nästan. Nej, idrott är inte min grej.

Imorgon har vi ingen spanska, SOVMORGON!! Blir till att träna på mitt förjävliga svenska tal då. Det är verkligen uruselt. Tredje saken jag skäms över.

Jag vet inte vad jag ska skriva... Bloggen blir lätt rätt tom när jag känner mig på samma sätt. Adios.

På bilder går det bra att le.